Om öppenhet och naivitet.
Vi möter människor i alla möjliga situationer i våra liv. På affärer, i affärer, genom arbete, genom skolan. Vissa går direkt in för att vara så udda som möjligt, att stå ut så mycket att endast de som också står ut är intressanta nog, och har intresse av att prata med dem tillbaka. Andra blir utsatta för diverse hemskheter och mobbing på grund av olika outgrunliga anledningar. Några anser sig vara förmer än resten och bildar små ogenomträngliga klubbar av (vad de själva tror är) superiorness.
Alla har vi även olika sätt att se på varandra. De säger att det bara tar några sekunder för oss att skapa en åsikt om en människa vi nyss mött. Där spelar många faktorer in. Utseende, kroppsspråk, handslag, talspråk. Lär vi sedan känna personen lite bättre skaffar vi oss en lite stadigare uppfattning, där vi väger in en hel del andra saker. Personlighet, humor, politik osv.
Skulle jag beskriva mig själv i en klass eller i en social grupp skulle jag kalla mig för en kameleont med personlighet. Tror jag. Oftast är mitt mål att prata med så många som möjligt, och stå på god fot med alla. Vill inte stöta mig med någon, men är heller inte rädd för att uttrycka vad jag tycker, tänker och känner. Vissa ser mig således som falsk, och vissa uppfattar mig som social och trevlig. Allt beror på hur man ser på det.
Är det något jag verkligen inte tycker om är det när folk dömer mig, av olika anledningar. Jag försöker vara så öppen som möjligt när det gäller människor, och i min naivitet förväntar jag mig detsamma i gengäld. Det kan sluta i att man blir bränd. På riktigt.
Hemma hos oss har vi ofta och mycket pratat om känslor. Hur mycket man tycker om varandra, och hur man känner inför saker och ting. Det är, enligt mig, någonting positivt. Tills dagen man möter någon som är motsatsen. Snacka om frontalkrock. Många av mina timmar har gått åt till att fundera över hur man får någon sådan att öppna sig. Vilka knappar trycker man på? Vilka formuleringar använder man sig av? Ska man vara öppen om sina egna känslor, eller ska man själv hålla tillbaka? Är de två sätten kompatibla öht?
En annan tanke som slagit mig är hur de mår, människorna som inte uttrycker sina känslor på ett eller annat sätt. Vissa sjunger eller skriver poesi, jag pratar om dem, och väntar mig även det tillbaka. Det kanske är dags att inse att jag aldrig kommer lyckas få dem att öppna sig. Eller så fortsätter jag hoppas. I min öppna naivitet.
Alla har vi även olika sätt att se på varandra. De säger att det bara tar några sekunder för oss att skapa en åsikt om en människa vi nyss mött. Där spelar många faktorer in. Utseende, kroppsspråk, handslag, talspråk. Lär vi sedan känna personen lite bättre skaffar vi oss en lite stadigare uppfattning, där vi väger in en hel del andra saker. Personlighet, humor, politik osv.
Skulle jag beskriva mig själv i en klass eller i en social grupp skulle jag kalla mig för en kameleont med personlighet. Tror jag. Oftast är mitt mål att prata med så många som möjligt, och stå på god fot med alla. Vill inte stöta mig med någon, men är heller inte rädd för att uttrycka vad jag tycker, tänker och känner. Vissa ser mig således som falsk, och vissa uppfattar mig som social och trevlig. Allt beror på hur man ser på det.
Är det något jag verkligen inte tycker om är det när folk dömer mig, av olika anledningar. Jag försöker vara så öppen som möjligt när det gäller människor, och i min naivitet förväntar jag mig detsamma i gengäld. Det kan sluta i att man blir bränd. På riktigt.
Hemma hos oss har vi ofta och mycket pratat om känslor. Hur mycket man tycker om varandra, och hur man känner inför saker och ting. Det är, enligt mig, någonting positivt. Tills dagen man möter någon som är motsatsen. Snacka om frontalkrock. Många av mina timmar har gått åt till att fundera över hur man får någon sådan att öppna sig. Vilka knappar trycker man på? Vilka formuleringar använder man sig av? Ska man vara öppen om sina egna känslor, eller ska man själv hålla tillbaka? Är de två sätten kompatibla öht?
En annan tanke som slagit mig är hur de mår, människorna som inte uttrycker sina känslor på ett eller annat sätt. Vissa sjunger eller skriver poesi, jag pratar om dem, och väntar mig även det tillbaka. Det kanske är dags att inse att jag aldrig kommer lyckas få dem att öppna sig. Eller så fortsätter jag hoppas. I min öppna naivitet.
Kommentarer
Trackback