bettank

Första mötet med någon är alltid lite jobbigt. Nu menar jag inte första mötet som i att springa på någon på stan och bli polare, eller att träffa någon på krogen. Nej, jag menar sånadär "Hey, vad sägs om en middag?", "Ska vi ta en fika?" eller "Vill du ses på Arlanda?". Varje gång lyckas jag glömma bort hur otroligt pinsamma såna möten kan vara, och innan min hjärna hunnit jobba färdigt med frågan har jag glatt svarat "Javisst!".

Första kvarten eller så brukar det alltid gå bra. Man har en meny man kan låtsas titta på, man står i kön på fiket och funderar över vad man vill ha, eller man kan prata om hur dagen har varit. Sen börjar det gå tungt. Man kan prata lite om hur jobbig TV-licensen är eller om den där gången farmor breakdansade på kusinens bröllop. Men de kommer alltid. De där tysta sekunderna, ja kanske t.om. minuterna, när båda två tittar ut genom fönstret, harklar sig lite och bryter tystnaden med ett litet "Joodå...".

Det pinsamma och jobbiga har visserligen ingenting med människan som sitter mittemot att göra, egentligen. Han kan vara snygg, söt, smart, rolig, men det är ändå hemskt. Om inte tortyr. Man försöker se lugn ut medans hjärnan jobbar febrilt med att försöka komma på ett samtalsämne. Nånting! Vad som helst! Till slut lyckas man alltid föra något på tal som den andre inte har den blekaste om. De stunderna går inte heller undkomma.
"Eh, jo så att jag har köpt en ny handväska...",
"Jahaja! Vad är den för färg?"
"Ja, som du ser är den brun. Billig var den också. H&M har schyssta handväskor."

Varför? Varför gör man så? Eller är det bara jag som drar upp helt irrelevanta saker när jag inte vet vad jag ska säga?

Sen bestämmer man sig för att mötet har varat tillräckligt länge, man går ut, kramas kanske en liten blyg kram och sedan går man åt varsitt håll. Det är då tankeverksamheten sätter igång på riktigt. Drog jag verkligen upp min nya handväska, gjorde jag det? Hur tänkte jag nu? Var det misslyckat? Kommer vi någonsin talas vid igen?

Det tursamma med dessa situationer är att båda oftast känt sig på ungefär samma stadie av löjlighet, och att det någon gång i framtiden blir ett lite roligt minne, istället för den plåga det var när man väl var där.

Så nu sitter jag här och hoppas på att det gick ganska bra ändå. Tillräckligt bra för att kunna prata som vanligt, och kanske t.om. träffa snubben igen. Vi får se! Only time can tell.


___________________________________________________________

Tillägg:

bettank | säger:
Har du aldrig gjort nåt sånt?

bettank | säger:
Typ tagit en fika med nån tjej, och det har känts som att allting gått åt skogen?

Tanzwut säger:
Haha, nä har som inte hållit på med sånt

bettank | säger:
Haha. Nej. Hemma ser man typ film och hånglar och sen är man ihop. Alternativt drar hem någon från krogen fler än 5 gånger, och är då, enligt inlandslag, tillsammans. ;D