bettank

Under den senaste tiden här i Norrtälje har jag blivit en rädd duktig besökare på gymmet NTC. Eldsjälen Thomas i vår klass har lyckats med bedriften att få i alla fall 90% av vår klass att välja den något mer hälsosamma vägen här i livet. Så några gånger i veckan drar jag på mig träningskläderna och promenerar ner för att spendera nån timme i gymmet eller pumpa upp mig på något pass.

Idag var inget undantag för den regeln. Min väninna Helena och jag kände igår, efter att vi så flitigt varit på bodybalance, att vi borde gå på något pass idag också. Vi tittade genom utbudet och upptäckte att ett pass vid namn "Coregympa" gick klockan 12:00. För er mindre vana gymbesökare är "core" ett pass där man tränar mage och rygg. Precis ovanför fanns det ett pass som hette "Lätt coregympa" och skulle gå av stapeln klockan 11:00. En snabb överläggning resulterade i att vi kände oss väldigt otränade i just mage och rygg, och valde därför det tidigare och lite lättare passet.

Sagt och gjort, vi stegade in på gymmet ca 10 minuter innan passet skulle börja och gjorde oss i ordning. När vi klampade in i träningssalen gjorde vi upptäckten vi anat så smått: det var vi och pensionärerna. Där stod vi i våra träningsoutfits tillsammans med en skara kvinnor i åldrarna 45-90. Några stjärnor var bland annat kvinnan i en mörkblå helkroppsbody, den äldsta kvinnan som förtvivlat försökte hänga med i rörelserna och naturligtvis den något bittra tanten som nästan startade catfight över vilken dag lucia var.

Nåja, vi hade ju bestämt oss för att träna och det höll vi fast vid. Vi kunde ju inte sluta nu! Inte ens när Ingela, som höll i passet, frågade oss lite förvånat vad vi gjorde på _det här_ passet, gav vi vika. Även om några oroliga blickat utbyttes.

Det började lugnt med att vi skulle gå med bestämda steg runt i lokalen för att värma upp. Emellanåt stannade vi och gjorde några rörelser för att få värmen ut i hela kroppen. Passet fortsatte med lite skutt och rörelser till musik, vilket vi fann rätt roande och vi började känna oss lite mer bekväma. Det var då det inträffade: fri dans!

Fri dans innebär precis vad det låter som - alla får dansa precis hur de vill. Helena och jag tittade på varandra och tänkte samma tanke: "Ska de va' så ska de va'!", och började skutta runt som om vi stod på dansgolvet på Viking Line och hoppade till Destination Unknown. Det finns ett amerikanskt uttryck som säger "It's all fun and games 'til someone gets hurt." Och det var också fallet här. Mitt i den vilda dansen lyckades jag naturligtvis trampa snett och stuka min vänstra fot igen. Det var dock rätt lindrigt, och jag kunde lyckligtvis fortsätta hela passet ut.

Det visade sig att mag- och ryggträningen var rätt hård ändå, och efter passet ramlade vi in i omklädningsrummet lite trötta och fulla av skratt. För att smälta upplevelsen satte vi oss ned och tog en kopp kaffe innan vi begav oss hem igen.

Slutsatsen av det hela blir följande: Bär alltid fotledsstöd, dansa aldrig nykter och framför allt - underskatta _aldrig_ "Lätt coregympa".