Om tillfällen och tacksamhet.
Det är konstigt det där...
Igårkväll bestämde jag mig för att det var dags att ta en morgonpromenad. Så idag (kring klockan 12) när mina ögon äntligen öppnades helt hoppade jag upp ur sängen och begav mig ut. Men just innan dörren skulle öppnas och det första steget ut i det snöiga och kalla norrlandsklimatet skulle tas stannade jag upp och gjorde någonting man aldrig kan göra för mycket av: Var tacksam. Jag tackade min lyckliga stjärna att mina ben fungerar och gör det möjligt att gå, springa, hoppa och skutta.
Sen glömdes tacksamheten naturligtvis bort, men tanken hade då funnits där iallafall.
Idag dog en vän till min vän. Det är obegripligt och orättvist. Och det gör ont. Det är otroligt svårt att veta vad man ska säga i ett sådant läge, förutom att man beklagar sorgen.
Det är gånger som denna man verkligen börjar tänka över saker och ting. Överallt i världen finns osagda saker och ting. Kanske ett "Du betyder mycket för mig", "Tack för att du finns." eller helt enkelt ett "Jag uppskattar dig".
Kanske har jag varit dålig på att berätta för mina nära och kära hur mycket de betyder, hur mycket jag behöver dem och hur mycket de tillför och berikar mitt liv. Ibland är det svårare att säga det, och ibland är det totalt omöjligt. Kanske har även du svårt att berätta det för dem du älskar. Men kanske, bara kanske, är det här dagen då du gör det ändå. Tänk på det lite extra ikväll. Vilka borde få veta att du håller av dem? Ta tillfället i akt och säg det.
Och var tacksam, det gör dig mer ödmjuk. Kanske kan du tacka för att du fick mat på bordet, att du hade råd att betala hyran, att ditt hjärta slår, eller helt enkelt att dina ben går springa, hoppa och skutta med...
Igårkväll bestämde jag mig för att det var dags att ta en morgonpromenad. Så idag (kring klockan 12) när mina ögon äntligen öppnades helt hoppade jag upp ur sängen och begav mig ut. Men just innan dörren skulle öppnas och det första steget ut i det snöiga och kalla norrlandsklimatet skulle tas stannade jag upp och gjorde någonting man aldrig kan göra för mycket av: Var tacksam. Jag tackade min lyckliga stjärna att mina ben fungerar och gör det möjligt att gå, springa, hoppa och skutta.
Sen glömdes tacksamheten naturligtvis bort, men tanken hade då funnits där iallafall.
Idag dog en vän till min vän. Det är obegripligt och orättvist. Och det gör ont. Det är otroligt svårt att veta vad man ska säga i ett sådant läge, förutom att man beklagar sorgen.
Det är gånger som denna man verkligen börjar tänka över saker och ting. Överallt i världen finns osagda saker och ting. Kanske ett "Du betyder mycket för mig", "Tack för att du finns." eller helt enkelt ett "Jag uppskattar dig".
Kanske har jag varit dålig på att berätta för mina nära och kära hur mycket de betyder, hur mycket jag behöver dem och hur mycket de tillför och berikar mitt liv. Ibland är det svårare att säga det, och ibland är det totalt omöjligt. Kanske har även du svårt att berätta det för dem du älskar. Men kanske, bara kanske, är det här dagen då du gör det ändå. Tänk på det lite extra ikväll. Vilka borde få veta att du håller av dem? Ta tillfället i akt och säg det.
Och var tacksam, det gör dig mer ödmjuk. Kanske kan du tacka för att du fick mat på bordet, att du hade råd att betala hyran, att ditt hjärta slår, eller helt enkelt att dina ben går springa, hoppa och skutta med...
Kommentarer
Trackback