"Det är inte för intet de kallar mig fummelklant!"
Om någon skulle be mig att beskriva mig själv med ett enda ord skulle det nog vara "klantig."
Efter en avslutad skoldag åkte jag och handlade. När jag kom hem tog jag upp mina nyinköpta glödlampor och skakade lite på dem bara för att upptäcka att de var trasiga. Men hey - tänkte jag, och gick med glödlamporna in på toan för att se efter om de kanske, bara kanske, fungerade ändå.
Så med glödlamporna i vänstra handen sträckte jag mig upp och försökte skruva loss kupan som sitter utanpå lampan med den högra. När jag står där inser jag plötsligt att det känns lite vingligt och att min lilla högerhand nog mest troligt inte kommer kunna greppa hela kupan by itself. Det är nu jag försöker balansera upp det hela med vad jag har ledigt; vänstra handens lillfinger. Inte förrän nu flyger tanken genom mitt huvud: "Det här kommer nog inte gå".
Balansakten lyckas dock i ungefär 0,75 sekunder - tills det inte finns tillräckligt med fingrar eller handyta för att kunna hålla i kupan längre. Då inser jag att jag nog måste skynda mig att få ner den. Så ca 30 cm innan jag fått ner den i säkerhet i handfatet tappar jag den, och med ett KLIRR - PANG - KLIRR gick den i tusen bitar... i handfatet.
Det är så störande att jag gör saker även om jag vet att de kommer misslyckas. Det var som i söndags, när jag vid frukosten hos min bror hade tagit en tallrik och lagt lite ägg och diverse på den. Så medans jag skulle plocka för mig något annat tänkte jag ställa ifrån mig den på bänken (där all mat stod), men den rymdes inte riktigt, så då satte jag upp knät för att balansera... och tänkte "Det här kommer aldrig gå." - Mycket riktigt! Ägg + golv = sant
Väldigt intressant är också hur man reagerar sekunderna efter man inser att det man trodde skulle hända faktiskt också hände. Vissa gånger svär man, andra skriker man, i speciella fall skulle man t.o.m. kunna börja gråta... men jag tittade i handfatet, suckade, vände mig om och gick ut ur rummet istället.
Nu ligger en mycket trasig kupa fortfarande i mitt handfat och jag är inte ett dugg smartare. Vissa kanske skulle påstå att man lär sig av sina misstag, men då har de aldrig mött en fipplande fummelklant som undertecknad.
Denna dags väldigt spännande händelser avslutar jag här med ett trevligt citat:
"Alltså förlåt. Morsan och farsan är kusiner..."
Efter en avslutad skoldag åkte jag och handlade. När jag kom hem tog jag upp mina nyinköpta glödlampor och skakade lite på dem bara för att upptäcka att de var trasiga. Men hey - tänkte jag, och gick med glödlamporna in på toan för att se efter om de kanske, bara kanske, fungerade ändå.
Så med glödlamporna i vänstra handen sträckte jag mig upp och försökte skruva loss kupan som sitter utanpå lampan med den högra. När jag står där inser jag plötsligt att det känns lite vingligt och att min lilla högerhand nog mest troligt inte kommer kunna greppa hela kupan by itself. Det är nu jag försöker balansera upp det hela med vad jag har ledigt; vänstra handens lillfinger. Inte förrän nu flyger tanken genom mitt huvud: "Det här kommer nog inte gå".
Balansakten lyckas dock i ungefär 0,75 sekunder - tills det inte finns tillräckligt med fingrar eller handyta för att kunna hålla i kupan längre. Då inser jag att jag nog måste skynda mig att få ner den. Så ca 30 cm innan jag fått ner den i säkerhet i handfatet tappar jag den, och med ett KLIRR - PANG - KLIRR gick den i tusen bitar... i handfatet.
Det är så störande att jag gör saker även om jag vet att de kommer misslyckas. Det var som i söndags, när jag vid frukosten hos min bror hade tagit en tallrik och lagt lite ägg och diverse på den. Så medans jag skulle plocka för mig något annat tänkte jag ställa ifrån mig den på bänken (där all mat stod), men den rymdes inte riktigt, så då satte jag upp knät för att balansera... och tänkte "Det här kommer aldrig gå." - Mycket riktigt! Ägg + golv = sant
Väldigt intressant är också hur man reagerar sekunderna efter man inser att det man trodde skulle hända faktiskt också hände. Vissa gånger svär man, andra skriker man, i speciella fall skulle man t.o.m. kunna börja gråta... men jag tittade i handfatet, suckade, vände mig om och gick ut ur rummet istället.
Nu ligger en mycket trasig kupa fortfarande i mitt handfat och jag är inte ett dugg smartare. Vissa kanske skulle påstå att man lär sig av sina misstag, men då har de aldrig mött en fipplande fummelklant som undertecknad.
Denna dags väldigt spännande händelser avslutar jag här med ett trevligt citat:
"Alltså förlåt. Morsan och farsan är kusiner..."
Kommentarer
Trackback