bettank

Så var jag tillbaka på Lanzarote efter en överraskningstur hem till kalla Sverige. Satte mig på vårt fina NovAirplan fredag 19/12 och landade i Stockholm på kvällen efter en liten tur på 5½ timme. Lite trött och sliten tog jag bussen in till centralstationen där jag möttes av min kära bror och hans sambo.

Den natten sov jag knappt någonting alls. Somnade väl vid 4-tiden på morgonen efter att ha legat vaken halva natten och funderat över hur jag skulle överraska alla på bästa sätt. Skulle jag vira in hela mig i julklappspapper? Åka förbi IKEA och se om de hade någon sjukt stor låda att krypa in i? Eller var det bäst att bara dyka upp? Ta-daaaaa!

Grubblerierna till trots somnade jag till slut, och på morgonen dagen efter bar det iväg mot destionation Norsjö i bil tillsammans med min bror. Var sjukt nervös hela vägen och kunde varken äta eller slappna av. Vid två tillfällen ringde min mor och min syster för att höra hur långt Rickard hade kommit, och båda gångerna fick jag hålla för munnen av rädsla för plötsliga tourettes-attacker. Det hade ju förstört hela planen!

Efter många timmar anlände vi, och jag startade räden hos min syster. Där gjorde jag en gammal hederlig och plingade på dörren. Min syster förstod inte riktigt varför i allsin dar Rickard ringde på istället för att bara öppna och kliva in, men tji fick hon - ty där stod jag! Hennes spontana reaktion var att utbrista: "MEN! ÄR DU GALEN?!"
Helt klart uppskattat.

Sedan fortsatte vi hem till min intet ont anande mamma. Där gick min bror upp som vanligt medans jag gömde mig nere i hallen. Efter de obligatoriska hälsningsfraserna säger min bror att han fått med sig en liftare på vägen som också gärna vill ha mat. Inte helt oväntat säger min godhjärtade mor att det naturligtvis går bra. Så Rickard säger att jag kan komma upp, jag löper uppför trapporna, kikar fram bakom skåpet i hallen och säger: "Så det går bra alltså?"
Här ser det ut som någon lyft 100 kg från mammas axlar då hon säger: "Näääää...." - och börjar gråta.

Då var det bara en stor överraskning kvar - Elin. Kunde fortfarande varken äta eller sitta stilla, och vad gör man då annars än att packa in sig och julklappen i bilen och köra bort till sin bästa väninna i hela vida världen? Väl i bilen slog jag hennes nummer och försökte låta som att jag var på Lanzarote (typ: här är det dåligt väder och 18 grader bla bla bla). Efter att ha smugit fram till hennes dörr och plingat på några gånger inser jag att hon inte är hemma!

Smidig som man är frågade jag naturligtvis vad hon pysslade med, och fick då veta att hon var hemma hos pojkväns syskon och åt lyxmiddag. Location, location, location är ju ett känt uttryck, och jag frågade naturligtvis vart de bor nuförtiden. Utan vidare rabblar hon upp lägenhetens exakta position, och jag beger mig iväg dit. Då jag ringer på dörren denna gång är det pojkvännens syster som öppnar, och naturligtvis försöker jag fråga så tyst som möjligt om hon är där - vilket jag ju vet att hon är. Men hon börjar aldrig komma till dörren, och lillasystern får be två gånger innan hon dyker upp i hallen. Efter skrikande, hoppande, kramande och gråtande får jag höra att hon suttit blick stilla i soffan och inte vågat kliva upp ifall det inte skulle vara jag.

Det blev mycket kramande iallafall, och jag är faktiskt riktigt nöjd med mitt överraskande! Otroligt kul blev det hemma, så kul att jag längtar till nästa gång.

Tack ni som förgyllt min julhelg!

/ Överraskerskan