Om idoler och sånt.
Det här är helt sjukt.
För några dagar sedan satt vi hemma hos min syster och tittade på TV. Vi fastnade för American Idol, och vi tittade ända fram till finalen. I slutet av finalen var det ett medley och massor av olika artister och tävlanden som uppträdde. Sen var det en kille som under uttagningarna kommit in och varit en otrolig tönt och trott att han skulle bli nästa Clay Aiken. De ställde honom på scenen för att uppträda, och helt plötsligt kom the real Clay ut på scenen.
Det är nu det sjuka börjar. Från sekunden de visade hans ansikte i närbild var det som att amor spände bågen, siktade noga, och satte en tiopoängare rakt i hjärtat på mig.
Under hela mitt liv har jag varit den första att dumgöra människor som varit kära i diverse medlemmar ur BSB, Take That, Spice Girls och annat. Men nu är det min tur. Om jag någonsin går på en konsert med honom finns det en ärlig chans att jag kanske kommer börja gråta. I mitt huvud finns därför nu ingen annan lösning än att det någon gång kommer hållas ett bröllop någonstans i världen då mitt efternamn ska ändras från Karlsson till Aiken. Elisabeth Aiken. Det vet du!
För några dagar sedan satt vi hemma hos min syster och tittade på TV. Vi fastnade för American Idol, och vi tittade ända fram till finalen. I slutet av finalen var det ett medley och massor av olika artister och tävlanden som uppträdde. Sen var det en kille som under uttagningarna kommit in och varit en otrolig tönt och trott att han skulle bli nästa Clay Aiken. De ställde honom på scenen för att uppträda, och helt plötsligt kom the real Clay ut på scenen.
Det är nu det sjuka börjar. Från sekunden de visade hans ansikte i närbild var det som att amor spände bågen, siktade noga, och satte en tiopoängare rakt i hjärtat på mig.
Under hela mitt liv har jag varit den första att dumgöra människor som varit kära i diverse medlemmar ur BSB, Take That, Spice Girls och annat. Men nu är det min tur. Om jag någonsin går på en konsert med honom finns det en ärlig chans att jag kanske kommer börja gråta. I mitt huvud finns därför nu ingen annan lösning än att det någon gång kommer hållas ett bröllop någonstans i världen då mitt efternamn ska ändras från Karlsson till Aiken. Elisabeth Aiken. Det vet du!
Om köer och halka.
Middag. Det är något som är essential för mitt överlevande. Dessutom tycker jag att mat smakar väldigt bra. All mat förutom Euroshopper egentligen. Och eftersom pyttipanna från Euroshopper var allt som fanns i den snart rensade kylen och frysen här igår så bestämde jag mig för att traska ner på Ica och inhandla något som faktiskt är ätbart.
Så där gick jag omkring och plockade lite sallad och diverse saker. När jag plockat klart insåg jag till min lättnad att jag hade ungefärligen 10 varor i min korg och gick då till snabbkassan. Ni vet, en sån där som är till för personer som ska handla ca 10 varor.
När jag kommer fram inser jag att tanten som står framför mig antingen är blind, dum eller icke läskunnig. Hon står i SNABBKASSAN med en full stor korg. Men hello! Först och främst står det SNABBKASSA på en helt sjukt stor skylt ovanför kassan, dessutom står det även på tre ställen vid varubandet. Gah! Människa. Lyckligtvis var kassörskan en väldigt bra sådan och bad kvinnan/tanten att gå till en annan kassa.
Senare igår begav jag mig till Helena för att plugga. Det slutade med att vi åt glass med hallon, snackade skit och tittade på roliga dansband på internet. På vägen hem gav mina birkenstock upp och jag gjorde den roligaste halkningen på åratal. Såg ungefär ut som en sprattelgubbe! Armar och ben flög åt alla de håll. Tyvärr var jag ensam ute och traskade mellan kasernerna klockan 23:30 på kvällen, och det var ingen som kunde skratta med mig.
Ikväll åker jag till Sthlm för att senare fortsätta hem till Norsjö imorgonbitti. Trevligt.
God Jul på er allihopa!
Så där gick jag omkring och plockade lite sallad och diverse saker. När jag plockat klart insåg jag till min lättnad att jag hade ungefärligen 10 varor i min korg och gick då till snabbkassan. Ni vet, en sån där som är till för personer som ska handla ca 10 varor.
När jag kommer fram inser jag att tanten som står framför mig antingen är blind, dum eller icke läskunnig. Hon står i SNABBKASSAN med en full stor korg. Men hello! Först och främst står det SNABBKASSA på en helt sjukt stor skylt ovanför kassan, dessutom står det även på tre ställen vid varubandet. Gah! Människa. Lyckligtvis var kassörskan en väldigt bra sådan och bad kvinnan/tanten att gå till en annan kassa.
Senare igår begav jag mig till Helena för att plugga. Det slutade med att vi åt glass med hallon, snackade skit och tittade på roliga dansband på internet. På vägen hem gav mina birkenstock upp och jag gjorde den roligaste halkningen på åratal. Såg ungefär ut som en sprattelgubbe! Armar och ben flög åt alla de håll. Tyvärr var jag ensam ute och traskade mellan kasernerna klockan 23:30 på kvällen, och det var ingen som kunde skratta med mig.
Ikväll åker jag till Sthlm för att senare fortsätta hem till Norsjö imorgonbitti. Trevligt.
God Jul på er allihopa!
Om goda gärningar och pins.
Förra veckan var jag in på apoteket en sväng. Där gick jag omkring och filosoferade ett tag innan jag ställde mig i kön. När det var min tur att betala låg en hudcreme och ett lypsyl på disken. Så upptäcker jag en skål på disken där det ligger en massa stöd-cancerforskningen-knappar. Så jag frågar lite snabbt hur mycket en kostar, varpå kassörskan svarar "20 kr" och tittar lite skumt på mig. Men det struntar jag i och säger att jag tar en sån också. Sen skuttar jag därifrån och tänker att nu har jag gjort en god gärning idag också.
När jag kom hem plockade jag upp allting ur påsen förutom den där lilla knappen och tänkte att den sätter jag fast på jackan lite senare. Sen har den legat och skräpat i en liten apotekspåse på golvet i nästan en vecka... fram till idag.
Skoldagen var rätt kort. Nu när jag kom hem var jag ner till mitt förråd i källaren och hämtade upp en resväska för att packa lite inför hemfärden på fredag. Väl uppe i min lägenhet igen hittar jag en apotekspåse nedanför sängen, som jag snabbt kastar upp på soffbordet istället. Det är då jag kommer på den lilla knappen jag inhandlat. Jag plockar upp den ur påsen och går mot hallen för att stolt sätta fast den på min kappa. Det är först nu jag läser på den...
"Vi tänker besegra prostatacancer.
Vill du vara med?"
Så nej, det blev ingen blå rosett på min jacka. Men jag har iaf skänkt 20 kr till forskning om prostatacancer! Inte underligt att kassörskan på apoteket tittade konstigt på mig.
När jag kom hem plockade jag upp allting ur påsen förutom den där lilla knappen och tänkte att den sätter jag fast på jackan lite senare. Sen har den legat och skräpat i en liten apotekspåse på golvet i nästan en vecka... fram till idag.
Skoldagen var rätt kort. Nu när jag kom hem var jag ner till mitt förråd i källaren och hämtade upp en resväska för att packa lite inför hemfärden på fredag. Väl uppe i min lägenhet igen hittar jag en apotekspåse nedanför sängen, som jag snabbt kastar upp på soffbordet istället. Det är då jag kommer på den lilla knappen jag inhandlat. Jag plockar upp den ur påsen och går mot hallen för att stolt sätta fast den på min kappa. Det är först nu jag läser på den...
"Vi tänker besegra prostatacancer.
Vill du vara med?"
Så nej, det blev ingen blå rosett på min jacka. Men jag har iaf skänkt 20 kr till forskning om prostatacancer! Inte underligt att kassörskan på apoteket tittade konstigt på mig.
Om att spela spel.
Haha. Googlade just bilder på "bettank". Skoj! Där fanns jag.
På senare tid har det blivit mycket prat om de olika spel som killar och tjejer spelar när det gäller förhållanden.
Bland annat har vi diskuterat det här förbaskade sms:andet. Vi har alla varit där. Iallafall 80-talisterna skulle jag gärna vilja tro. Hursomhelst. Man träffar någon. Kanske är man onykter, kanske är man spiknykter, man byter iaf telefonnummer och säger något om att man ska höras. Sen börjas det. Kampen, spelet, tjafset, kalla det vad ni vill.
Frågorna är ofta desamma:
När är det okej att höra av sig?
Vad är okej/inte okej att säga?
Hur långt får sms:et vara?
Hur länge bör man vänta med att svara?
Svarar man även om man inte är intresserad?
Vad är reglerna för detta sms:ande egentligen?
När man är tre tjejer och en kille vid en middag och tjejsnacket börjar eskalera blir den direkta reaktionen alltid en av två:
1. Killen i sällskapet får stå till svars för allt killar möjligtvis kan tänkas göra.
2. Killen i sällskapet lämnar området.
Vid vår middag i tisdags hände det tidigare. Helenas stackars pojkvän Johan fick svara på och stå till svars för alla möjliga scenarion som vi möjligtvis kunde tänka oss. Både såna som hänt och inte hänt. Just då var det nog tur att han verkade göra det med glädje.
Men är det bara jag som blir less på allt detta tassande, funderande, spelande och tjafsande? Varför kan man inte bara trappa ned det några steg och go back to basics?
Vad gillar ni idén:
1. Om man tycker om någon ska man höra av sig, om det så tar 10 sekunder att svara på sms:et som han/hon just skickade.
2. Om man är intresserad av någon säger man det.
3. Om man inte är intresserad av någon säger man det.
Jag menar, hello - hur svårt kan det vara egentligen? Ibland tror jag faktiskt att det kan vara bra att göra som de gjorde förr i tiden.
______________________
I tisdags bakade vi även fyllepepparkakor... de blev såhär:
Första plåten. Och ja, det är precis vad det ser ut som. ;)
Andra plåten + Johans finger.
Detta är då en gubbe. Inget annat.
Andra plåten.
På senare tid har det blivit mycket prat om de olika spel som killar och tjejer spelar när det gäller förhållanden.
Bland annat har vi diskuterat det här förbaskade sms:andet. Vi har alla varit där. Iallafall 80-talisterna skulle jag gärna vilja tro. Hursomhelst. Man träffar någon. Kanske är man onykter, kanske är man spiknykter, man byter iaf telefonnummer och säger något om att man ska höras. Sen börjas det. Kampen, spelet, tjafset, kalla det vad ni vill.
Frågorna är ofta desamma:
När är det okej att höra av sig?
Vad är okej/inte okej att säga?
Hur långt får sms:et vara?
Hur länge bör man vänta med att svara?
Svarar man även om man inte är intresserad?
Vad är reglerna för detta sms:ande egentligen?
När man är tre tjejer och en kille vid en middag och tjejsnacket börjar eskalera blir den direkta reaktionen alltid en av två:
1. Killen i sällskapet får stå till svars för allt killar möjligtvis kan tänkas göra.
2. Killen i sällskapet lämnar området.
Vid vår middag i tisdags hände det tidigare. Helenas stackars pojkvän Johan fick svara på och stå till svars för alla möjliga scenarion som vi möjligtvis kunde tänka oss. Både såna som hänt och inte hänt. Just då var det nog tur att han verkade göra det med glädje.
Men är det bara jag som blir less på allt detta tassande, funderande, spelande och tjafsande? Varför kan man inte bara trappa ned det några steg och go back to basics?
Vad gillar ni idén:
1. Om man tycker om någon ska man höra av sig, om det så tar 10 sekunder att svara på sms:et som han/hon just skickade.
2. Om man är intresserad av någon säger man det.
3. Om man inte är intresserad av någon säger man det.
Jag menar, hello - hur svårt kan det vara egentligen? Ibland tror jag faktiskt att det kan vara bra att göra som de gjorde förr i tiden.
______________________
I tisdags bakade vi även fyllepepparkakor... de blev såhär:
Första plåten. Och ja, det är precis vad det ser ut som. ;)
Andra plåten + Johans finger.
Detta är då en gubbe. Inget annat.
Andra plåten.
"Det är inte för intet de kallar mig fummelklant!"
Om någon skulle be mig att beskriva mig själv med ett enda ord skulle det nog vara "klantig."
Efter en avslutad skoldag åkte jag och handlade. När jag kom hem tog jag upp mina nyinköpta glödlampor och skakade lite på dem bara för att upptäcka att de var trasiga. Men hey - tänkte jag, och gick med glödlamporna in på toan för att se efter om de kanske, bara kanske, fungerade ändå.
Så med glödlamporna i vänstra handen sträckte jag mig upp och försökte skruva loss kupan som sitter utanpå lampan med den högra. När jag står där inser jag plötsligt att det känns lite vingligt och att min lilla högerhand nog mest troligt inte kommer kunna greppa hela kupan by itself. Det är nu jag försöker balansera upp det hela med vad jag har ledigt; vänstra handens lillfinger. Inte förrän nu flyger tanken genom mitt huvud: "Det här kommer nog inte gå".
Balansakten lyckas dock i ungefär 0,75 sekunder - tills det inte finns tillräckligt med fingrar eller handyta för att kunna hålla i kupan längre. Då inser jag att jag nog måste skynda mig att få ner den. Så ca 30 cm innan jag fått ner den i säkerhet i handfatet tappar jag den, och med ett KLIRR - PANG - KLIRR gick den i tusen bitar... i handfatet.
Det är så störande att jag gör saker även om jag vet att de kommer misslyckas. Det var som i söndags, när jag vid frukosten hos min bror hade tagit en tallrik och lagt lite ägg och diverse på den. Så medans jag skulle plocka för mig något annat tänkte jag ställa ifrån mig den på bänken (där all mat stod), men den rymdes inte riktigt, så då satte jag upp knät för att balansera... och tänkte "Det här kommer aldrig gå." - Mycket riktigt! Ägg + golv = sant
Väldigt intressant är också hur man reagerar sekunderna efter man inser att det man trodde skulle hända faktiskt också hände. Vissa gånger svär man, andra skriker man, i speciella fall skulle man t.o.m. kunna börja gråta... men jag tittade i handfatet, suckade, vände mig om och gick ut ur rummet istället.
Nu ligger en mycket trasig kupa fortfarande i mitt handfat och jag är inte ett dugg smartare. Vissa kanske skulle påstå att man lär sig av sina misstag, men då har de aldrig mött en fipplande fummelklant som undertecknad.
Denna dags väldigt spännande händelser avslutar jag här med ett trevligt citat:
"Alltså förlåt. Morsan och farsan är kusiner..."
Efter en avslutad skoldag åkte jag och handlade. När jag kom hem tog jag upp mina nyinköpta glödlampor och skakade lite på dem bara för att upptäcka att de var trasiga. Men hey - tänkte jag, och gick med glödlamporna in på toan för att se efter om de kanske, bara kanske, fungerade ändå.
Så med glödlamporna i vänstra handen sträckte jag mig upp och försökte skruva loss kupan som sitter utanpå lampan med den högra. När jag står där inser jag plötsligt att det känns lite vingligt och att min lilla högerhand nog mest troligt inte kommer kunna greppa hela kupan by itself. Det är nu jag försöker balansera upp det hela med vad jag har ledigt; vänstra handens lillfinger. Inte förrän nu flyger tanken genom mitt huvud: "Det här kommer nog inte gå".
Balansakten lyckas dock i ungefär 0,75 sekunder - tills det inte finns tillräckligt med fingrar eller handyta för att kunna hålla i kupan längre. Då inser jag att jag nog måste skynda mig att få ner den. Så ca 30 cm innan jag fått ner den i säkerhet i handfatet tappar jag den, och med ett KLIRR - PANG - KLIRR gick den i tusen bitar... i handfatet.
Det är så störande att jag gör saker även om jag vet att de kommer misslyckas. Det var som i söndags, när jag vid frukosten hos min bror hade tagit en tallrik och lagt lite ägg och diverse på den. Så medans jag skulle plocka för mig något annat tänkte jag ställa ifrån mig den på bänken (där all mat stod), men den rymdes inte riktigt, så då satte jag upp knät för att balansera... och tänkte "Det här kommer aldrig gå." - Mycket riktigt! Ägg + golv = sant
Väldigt intressant är också hur man reagerar sekunderna efter man inser att det man trodde skulle hända faktiskt också hände. Vissa gånger svär man, andra skriker man, i speciella fall skulle man t.o.m. kunna börja gråta... men jag tittade i handfatet, suckade, vände mig om och gick ut ur rummet istället.
Nu ligger en mycket trasig kupa fortfarande i mitt handfat och jag är inte ett dugg smartare. Vissa kanske skulle påstå att man lär sig av sina misstag, men då har de aldrig mött en fipplande fummelklant som undertecknad.
Denna dags väldigt spännande händelser avslutar jag här med ett trevligt citat:
"Alltså förlåt. Morsan och farsan är kusiner..."
Om sunkhak och sånt.
Föregående helg spenderade jag i Stockholm. Fredagkvällen bestod av alkohol, otrevliga vakter och sunkhak. Förstår inte varför människor öht ens tänker tanken på att gå in på diverse pretto-backslick-dryghak när man kan softa in på ett sunkigt ställe med en bardisk, några soffor och ett dansgolv. Vad mer kan man som norrlänning begära, egentligen?
Kvällen slutade iofs rätt trevligt och kring fyratiden somnade jag stenhårt i Camillas bortreste brors otroligt bekväma säng. På lördagen drack vi lite vin och pratade. Kom hem rätt sent ändå, tror klockan var nästan två. Huga.
Åkte hem efter att ha jobbat på söndagen, och när jag promenerade genom skogen i Norrtälje slog det mig att jag glömt både dator och kakor. Klantarsle.
Well. Veckan har varit rätt trög och trist. Fick tillbaka en tenta idag. 38/40 är rätt bra ändå.
Nu har jag verkligen ingen poäng med min blogg. Pah. Då avslutar jag helt enkelt med min nya favoritlåt:
I got a brand new pair of roller skates
You got a brand new key
I think that we should get together and try them out you see
I been looking around awhile
You got something for me
Oh! I got a brand new pair of roller skates
You got a brand new key
Melanie Safka - Brand New Key
Kvällen slutade iofs rätt trevligt och kring fyratiden somnade jag stenhårt i Camillas bortreste brors otroligt bekväma säng. På lördagen drack vi lite vin och pratade. Kom hem rätt sent ändå, tror klockan var nästan två. Huga.
Åkte hem efter att ha jobbat på söndagen, och när jag promenerade genom skogen i Norrtälje slog det mig att jag glömt både dator och kakor. Klantarsle.
Well. Veckan har varit rätt trög och trist. Fick tillbaka en tenta idag. 38/40 är rätt bra ändå.
Nu har jag verkligen ingen poäng med min blogg. Pah. Då avslutar jag helt enkelt med min nya favoritlåt:
I got a brand new pair of roller skates
You got a brand new key
I think that we should get together and try them out you see
I been looking around awhile
You got something for me
Oh! I got a brand new pair of roller skates
You got a brand new key
Melanie Safka - Brand New Key