bettank

Dobar vecher.

Idag hade vi presentation på skolan om vår sommar. Reseledare 2 fick sitta och lyssna på oss. Det var rätt intressant faktiskt! Här har man pratat inför totalt okända människor hela sommaren, och ändå blev jag nervös när jag skulle gå upp. Men det gick riktigt bra. Fick bra feedback efteråt, så det kändes nice.

Imorgon ska vi fortsätta med presentationerna, och sen är jag ledig resten av veckan. Inte helt fel, men nu när min fot är stukad igen vet jag inte riktigt vad jag ska sysselsätta mig med. Hoppas verkligen att den blir bra snart igen. Försöker gå på den så mycket som möjligt för att den inte ska bli stel och jävlig.

I övrigt var Helena och Evelina på middag hos mig ikväll. Det var riktigt mysigt. Sen gick vi ner till Mia och Camilla en sväng och käkade lite kaka och tittade på TV. Vet inte riktigt vad jag ska göra nu när jag ligger i min soffa och lyssnar på musik. Funderar på att antingen se ett avsnitt av Heroes (som jag btw är totalt beroende av nu) eller att helt enkelt gå isäng. Puh. Dessa i-landsproblem. ;)

Prova hör här förresten: när jag kom hem idag var min dörr märkligt nog olåst. "Hrm", tänkte jag, "glömde jag verkligen låsa dörren imorse?". Även om det verkade som en väldigt avlägsen möjlighet så tänkte jag att aja, allt är ju kvar! Sen upptäcker jag att fixarsnubbarna här på NIHAB har varit in i min lägenhet eftersom de skulle fixa en kakelplatta i badrummet. Hur märker jag det? - Jo, de har skruvat loss en av väggarna till duschkabinen, och sen lämnat det så!!! Riktigt puckat. Så nu kan jag inte duscha. :| Men förhoppningsvis fixar dem det imorgon. Vem behöver duscha, liksom? Bah!

Det var allt för denna gången!
Knus & kläm!

Hej hej.

Så hade jag gjort det igen. Var ute och sprang med Madde idag, och i slutet av mina 5 kilometer bestämmer jag mig helt sonika för att öka på farten i den sista nerförsbacken. Vips - så har Elisabeth stukat foten igen. Grattis till mig! Turligt nog hade Madde en linda så jag kunde linda om den direkt. Så nu ligger jag här med foten i vädret och är minst sagt arg på mig själv för att jag varit dum och inte inhandlat ett fotledsskydd. Hoppas bara inget mer gått sönder den här gången.

Över till lite trevligare saker. Om ca tre veckor ska jag bege mig ner till sydligare breddgrader och hälsa på i Köpenhamn. Ser verkligen fram emot det. Då får jag träffa Pi, Caroline och förhoppningsvis Robert som jag jobbade med i somras. Och såklart Anders också. Det ska bli otroligt trevligt! Hoppas på att få se Tivoli, ströget och allt annat som det pratas om. Har försökt övertala Anders till att guida mig, men han lät inte jättepeppad. Nåja, det blir nog bra. Har ju aldrig varit i CPH tidigare så!

I övrigt ska vi göra våra presentationer om sommaren imorgon. Det blir också riktigt trevligt att höra hur allas sommar har varit. Såhär i efterhand kan jag ångra lite att jag inte tagit bilder eller skrivit mycket dagbok, men det är inte mycket att göra åt nu. Får göra det nästa gång istället. :)

Till sist lite reseledarbilder! Yay! :)



Robert med sin gitarr. :)




Jag, Kristofer och Ida i våra transferuniformer i början av sommaren. :)




Mitt favoritkort när jag hyggar mig i poolen :)


Yay!
Ha det!

I tisdags (förra veckan) klockan 09:20 fick jag ett samtal av min SS Vidar. Han berättade för mig att jag hade möjligheten att få se det otroligt vackra Rhodos. Min första reaktion var att gråta och tänka: NEJNEJNEJ!!!
Eftersom vi var två stycken på servicekontoret i Nessebar fick jag åka tillbaka in till SB och sätta mig ner och prata lite med Vidar och Anders för att höra lite om Rhodos och vilka alternativ jag hade. Självklart fanns alternativet att stanna kvar också. Min tid var knapp, och med bara några timmars betänketid ringde jag helt villrådig både till min mamma och till min storebror för att höra vad de tyckte jag skulle göra. De rådde mig till att sätta mig ner och skriva en lista med för- och nackdelar med både Sunny Beach och Rhodos.

Till slut insåg jag att fördelarna med Rhodos var helt klart övervägande - plus att jag hela tiden tänkte "Man ångrar alltid det man inte gör...". Så strax efter klockan 13:00, efter en lång lunch då jag och Anders mest bara suttit och tittat på varandra och hållit varandra i handen, sa jag ja till att åka. Alla runtomkring mig blev glada och klappade mig på axeln och sa att jag gjort ett bra val, medans jag mest bara grät.

På kvällen gick vi ut en sväng, men jag tog det lugnt eftersom jag hade nattransfer. På onsdagen hade jag också transfer, och efter den hade jag och Anders planerat att ligga vid poolen, dricka oss fulla och bara hygga oss tillsammans. Men dessa planer gick också i stöpet när jag fick veta att jag skulle åka samma natt. Dagen gick åt till att packa, gråta och känna sig riktigt kluven. Anders satt hos mig medans jag packade, och så följdes vi ner till Tropicana, där det var obligatorisk middag för Apollo. Det blev en hel del kramande, gråtande, skrattande och känslor av att ha gjort fel val...

Så gick vi ut en sväng. En sista drink på Viking. En sista drink på HC Andersen.

På HC Andersen hade jag typ deeptalk med alla, och Anders och jag fick säga allt det vi behövde till varandra. Sen sa jag mina last goodbyes, och så gick vi hand i hand mot Kristal för sista gången. Där packade jag det sista (och glömde kvar massor), så hjälpte han mig ner med väskan. Sen stod vi länge och kramades och sa till slut Ciao till varandra. Men går allting som det ska kommer han och hälsar på mig i Sthlm när jag kommer hem.

Då började en lång resa. Åkte klockan 06:20 på torsdagmorgon från Burgas till Sofia. I Sofia fick jag vänta till klockan 19:10 för att flyga till Aten. I Aten fick jag sova en natt på hotellet på flygplatsen där (btw - världens finaste hotellrum!) för att kliva upp klockan 03:00 och flyga till Rhodos klockan 05:20. Framme på Rhodos möttes jag av Maria (min nya DM/SS) och Camilla från min klass. Det var skönt. :)

Så nu är jag här och försöker lära mig allting för att börja jobba som alla andra.

"Han var fortfarande osäker på om han fattat rätt beslut. Men en sak tyckte han sig förstå: besluten var endast en början på någonting. När man fattade ett beslut klev man i själva verket ned i en strid ström som förde en till platser som man aldrig drömt om den dag man träffade sitt val."

"Allt det här hade hänt mellan soluppgången och solnedgånen samma dag, tänkte pojken. Och han tyckte synd om sig själv, för ibland förändras livet fortare än man hinner blinka och man har svårt att anpassa sig till det."

98 dagar. Så länge har jag befunnit mig i Bulgarien nu. Helt ofattbart faktiskt.

De senaste dagarna har jag funderat väldigt mycket över hela grejen. Hela reseledargrejen. När jag åkte ner hit var jag en helt annan människa än jag är nu. Här har jag gjort saker jag aldrig någonsin skulle haft en tanke på om jag varit hemma i Sverige. Vad gör egentligen hela reseledargrejen med mig?

Fick min hembiljett idag. Det blev oktober, den 2:a. Antar att det är det näst sista eller sista flyget vi har hem. Får åka NovAir iaf. Skönt.

Just nu är jag inne i en väldigt konstig fas. Allt känns så overkligt. En del av mig vill aldrig att den här säsongen ska ta slut, och en annan del vill åka hem och gömma sig under täcket en månad eller två.

Vår högsäsong slutar nu i svängarna. Det känns vemodigt att folk ska börja åka hem. Så många som man lärt sig tycka om som man kanske aldrig kommer träffa igen. Ofattbart.

Vet inte vad jag ska säga mer for now...

Herre min skapare. Det börjar verkligen dra ihop sig nu.

Har varit uppe i nordanskogarna några dagar nu, vilket är riktigt skönt. Bara gå omkring och spendera tid med dem man tycker om och kommer sakna. Har fortfarande inte fattat att jag ska åka. Känns helt stört faktiskt. Det konstiga när man kommer hit hem till Norsjö är att man på något konstigt vis börjar sakna livet här. Fast egentligen är det ju bara folket jag saknar.

Tänk... om ca 3 veckor sitter jag nere i Bulgarien och försöker lära mig nån utflykt. Vad surrealistiskt. Vansinne. Det ska bli så roligt att åka! Snacka om upplevelse! :)

Vissa saker är dock vansinnigt dåligt tajmade. The story of my life. ;)

---

Shit pommes alltså.

Från onsdagkväll till igår var vi på en mässa i Göteborg. Den heter TUR och omfattar hela resebranschen och allt som hör den till. Vansinnigt stora montrar, härligt folk och en magisk stämning var det där. Jag jobbade i montern som bussbranschens riksförbund hade. Det var riktigt trevligt faktiskt.

Torsdag och fredag var det branschdagar, och vi hade turen att få jobba och komma in, annars är det nämligen bara till för folk som jobbar och inte allmänheten. Sjukt roligt och magiskt trevligt folk.

I övrigt går jag omkring och försöker förstå att jag ska åka iväg snart. Fyra veckor kvar. Helt sjukt. Bulgarien i ett halvår. Det ska verkligen bli en upplevelse.

Idag är det jättefint väder här, så jag funderar på att ta en liten promenad i skogen. Myspys.

Tjo.

Denna morgon, som en hel del andra mornar, släpade jag mig upp ur sängen (under viss protest) för att ta en morgonpromenad. Som vanligt var det betydligt mer behagligt än väntat. Det är alltid skönt när man väl är ute. Så där traskade jag fram i ett lagomt tempo när jag plötsligt kom till ett stycke väg där traktorerna uppenbarligen missat fatalt. Snön var ungefär 20-30 cm djup och som tur var fanns ett bilspår som gick följa en bit. Det var även här jag missade att gårdagens ishalka låg kvar under den ulliga snön och gjorde en fin piruett. (Då muttrades dessutom en och annan svordom, förbannelser och några löften om att den kommunala snöröjningen skulle få sig en och annan avhyvling... eventuellt genom insändare i lokaltidningen) ;)

Hursomhelst träffade jag inte en endaste människa, vilket faktiskt var rätt trist. Så då tänkte jag försöka få fler personer i landet till att ta små morgonpromenader. Så mycket mer trevligt det blir om man har någon att hälsa på och att få ett leende sådär på morgonkvisten. Dessutom är det bra motion! Tänk på det du.

_____________________________________________________
Long time ago and once upon a time
we were roaming the hills to reach for the sky
Nothing has changed, though everything is different
Maybe just the ways to get high

A sweet voice on the radio talked
about life at the bottom of the sea

Sure it was scary, sure it was stifling
sure it was lonely, sure it was cold
Then all at once the storm is subsiding
I'm coming up now, quiet but bold

A sweet voice on the radio talked
about life at the bottom of the sea

Good thing for me, you finally found me,
found me while I was still alive

Rebecka Törnqvist - Good Thing

Har du någonsin flugit i ett flygplan?
Okej, om du har det antar jag att du också varit på en flygplats av något slag. Känner du igen dig finns det en möjlighet att du även skickat en väska som varit för stor för att klassas som handbagage och därför hamnat i bagageutrymmet, väsklådan eller bakluckan… vad de nu kallar den plats ombord på flygplanen där alla väskor får kramas med varandra.

Att skicka en väska kostar oftast ingenting (om man inte flyger med RyanAir såklart) och det kan faktiskt vara rätt så smidigt att slippa sitta och dela det knappa benutrymmet med sin gigantiska resväska/bag fylld med kläder och andra nödvändiga prylar. Det är nog därför någon intelligent människa kom på idén med lastutrymmet.

Eftersom de flesta faktiskt checkar in sin väska betyder det att de flesta av dina medresenärer ombord på planet även ska hämta ut sitt bagage när planet landat också. Det är här vi kommer till problemet: När folk checkar in är de faktiskt rätt vettiga. I Sverige har vi ju något som kallas kösystem, och de flesta har även blivit uppfostrade till att kunna använda sig av det på ett vettigt sätt. Men när folk står vid bagagebandet på flygplatser blir de som förbytta, tappar all sin logik och återgår till apstadiet. Detta visar sig oftast genom att majoriteten försöker stå 1 cm ifrån bandet för att kunna se och ta sitt bagage först av alla, vilket resulterar i att resten av resenärerna varken ser eller har möjlighet att få tag på deras väskor. Vi är helt enkelt bagagebandsinkompetenta!

Tänk om alla väskkåta människor där ute skulle våga ta ett, kanske till och med två steg bakåt, och dela med sig av sikten till sina medresenärer. Vilken mycket trevligare bagagebandsmiljö vi skulle få. Därför ska jag skriva ett brev till regeringen och begära införsel av bagagebandslektioner i skolorna - PRONTO!

Kom ihåg att just DU kan göra en skillnad. Våga vara bagagebandskompetent du också!

Sådärja! Då var man på hemmaplan igen då. :)

Dessa tre veckor på Apollos guideskola har varit jätteroliga, och jag vill passa på att tacka Helena igen för att hon funnits där hela vägen. Vet inte riktigt hur jag skulle klarat mig utan henne. :)

Naturligtvis har det hänt för mycket saker för att det ska rymmas här, men om ni är intresserade får ni väl ta och fråga helt enkelt.

Nu är man tillbaka iaf. Ska åka upp till Norsjö på torsdagkväll också. Så vill ni träffas är det bara att ringa. :)


Life is a highway
I wanna ride it all night long
If you're going my way
Well I wanna drive it all night long

På måndag åker jag tillsammans med min klass iväg till Fuerteventura i tre veckor för en reseledarutbildning. Det ska bli otroligt roligt och jag ser mycket fram emot det.

Ikväll snöar det här i Nortan. Riktigt mysigt faktiskt. Såg en dokumentär på tvåan om ett band som heter Calaisa. Namnet må vara riktigt töntigt, men de har en riktigt bra låt. Storm. Dra hem den vetja!

But when you take me by your side
you love me warm you love me
and I should have realized I
had no reason to be frightened

But I am ready for the storm
Yes I'm ready
I am ready for the storm
I'm ready for the storm

Spanien - Here I come!

Jahaja, johoja. Då var man tillbaka nere på sydligare breddgrader igen. Trevligt, konstigt, märkligt, skönt, ptja... alla möjliga känslor. Saknar dock snön litegranna faktiskt. Det var mysigt att kunna ta på sig täckbyxor, schyssta skoterskor och mössa för att ta en liten promenad till affären.

Vill du veta om min dag har jag gjort följande:
Vaknat.
Gått en morgonpromenad.
Ätit lunch med Evelina.
Gått skola.
Ätit middag.
Sprungit en vända.
Fikat.

Såja. Sen har jag lyssnat på Tracy Chapman också. Hon är allt bra hon.

Idag saknar min blogg egentligen mening och mål. Kan dock passa på att gnälla lite på tjockisen i sätet framför mig på planet ner igår. (Nej, att vara PK är inte min grej) Inte nog med att han valde att fälla ner sitt säte innan jag ens hunnit tänka tanken att dricka upp mitt te, nej flygvärdinnan var tvungen att be honom fälla upp stolsryggen inför landning. Väl nere på marken gjorde han något riktigt weird: Han fällde ner stolsryggen IGEN! Jävla spån. Var så sugen att ge honom en välplacerad spark på smalbenet.


Hursomhelst avslutar jag detta med lite Jack's Mannequin:

I'm on the verge, I'm on the verge
Unraveling with every word
With every word you say, make me believe
That I won't feel your tires on the street
As I'm finding the words... you're getting away

I come undone, oh yes, I do
Just think of all the thoughts wasted on you
And every word you say, say something sweet
Cause all I taste is blood between my teeth
As I'm finding the words... you're getting away

(I wake up to find it's another
Four aspirin morning, and I dive in
I put on the same clothes I wore yesterday.
When did society decide that we had to change
And wash a t-shirt after every individual use:
If it's not dirty, I'm gonna wear it.
I take the stairs to the car
And there's fog on the windows.
(And I'm Fighting the words...)
I need caffeine in my blood stream,
I take caffeine in the blood stream.
I grip the wheel and all at once I realize:
(And you're getting away...)
My life has become a boring pop song
And everyone's singing along.)

Det är konstigt det där...

Igårkväll bestämde jag mig för att det var dags att ta en morgonpromenad. Så idag (kring klockan 12) när mina ögon äntligen öppnades helt hoppade jag upp ur sängen och begav mig ut. Men just innan dörren skulle öppnas och det första steget ut i det snöiga och kalla norrlandsklimatet skulle tas stannade jag upp och gjorde någonting man aldrig kan göra för mycket av: Var tacksam. Jag tackade min lyckliga stjärna att mina ben fungerar och gör det möjligt att gå, springa, hoppa och skutta.

Sen glömdes tacksamheten naturligtvis bort, men tanken hade då funnits där iallafall.

Idag dog en vän till min vän. Det är obegripligt och orättvist. Och det gör ont. Det är otroligt svårt att veta vad man ska säga i ett sådant läge, förutom att man beklagar sorgen.

Det är gånger som denna man verkligen börjar tänka över saker och ting. Överallt i världen finns osagda saker och ting. Kanske ett "Du betyder mycket för mig", "Tack för att du finns." eller helt enkelt ett "Jag uppskattar dig".

Kanske har jag varit dålig på att berätta för mina nära och kära hur mycket de betyder, hur mycket jag behöver dem och hur mycket de tillför och berikar mitt liv. Ibland är det svårare att säga det, och ibland är det totalt omöjligt. Kanske har även du svårt att berätta det för dem du älskar. Men kanske, bara kanske, är det här dagen då du gör det ändå. Tänk på det lite extra ikväll. Vilka borde få veta att du håller av dem? Ta tillfället i akt och säg det.

Och var tacksam, det gör dig mer ödmjuk. Kanske kan du tacka för att du fick mat på bordet, att du hade råd att betala hyran, att ditt hjärta slår, eller helt enkelt att dina ben går springa, hoppa och skutta med...

Det här är helt sjukt.

För några dagar sedan satt vi hemma hos min syster och tittade på TV. Vi fastnade för American Idol, och vi tittade ända fram till finalen. I slutet av finalen var det ett medley och massor av olika artister och tävlanden som uppträdde. Sen var det en kille som under uttagningarna kommit in och varit en otrolig tönt och trott att han skulle bli nästa Clay Aiken. De ställde honom på scenen för att uppträda, och helt plötsligt kom the real Clay ut på scenen.

Det är nu det sjuka börjar. Från sekunden de visade hans ansikte i närbild var det som att amor spände bågen, siktade noga, och satte en tiopoängare rakt i hjärtat på mig.

Under hela mitt liv har jag varit den första att dumgöra människor som varit kära i diverse medlemmar ur BSB, Take That, Spice Girls och annat. Men nu är det min tur. Om jag någonsin går på en konsert med honom finns det en ärlig chans att jag kanske kommer börja gråta. I mitt huvud finns därför nu ingen annan lösning än att det någon gång kommer hållas ett bröllop någonstans i världen då mitt efternamn ska ändras från Karlsson till Aiken. Elisabeth Aiken. Det vet du!

Middag. Det är något som är essential för mitt överlevande. Dessutom tycker jag att mat smakar väldigt bra. All mat förutom Euroshopper egentligen. Och eftersom pyttipanna från Euroshopper var allt som fanns i den snart rensade kylen och frysen här igår så bestämde jag mig för att traska ner på Ica och inhandla något som faktiskt är ätbart.

Så där gick jag omkring och plockade lite sallad och diverse saker. När jag plockat klart insåg jag till min lättnad att jag hade ungefärligen 10 varor i min korg och gick då till snabbkassan. Ni vet, en sån där som är till för personer som ska handla ca 10 varor.

När jag kommer fram inser jag att tanten som står framför mig antingen är blind, dum eller icke läskunnig. Hon står i SNABBKASSAN med en full stor korg. Men hello! Först och främst står det SNABBKASSA på en helt sjukt stor skylt ovanför kassan, dessutom står det även på tre ställen vid varubandet. Gah! Människa. Lyckligtvis var kassörskan en väldigt bra sådan och bad kvinnan/tanten att gå till en annan kassa.

Senare igår begav jag mig till Helena för att plugga. Det slutade med att vi åt glass med hallon, snackade skit och tittade på roliga dansband på internet. På vägen hem gav mina birkenstock upp och jag gjorde den roligaste halkningen på åratal. Såg ungefär ut som en sprattelgubbe! Armar och ben flög åt alla de håll. Tyvärr var jag ensam ute och traskade mellan kasernerna klockan 23:30 på kvällen, och det var ingen som kunde skratta med mig.

Ikväll åker jag till Sthlm för att senare fortsätta hem till Norsjö imorgonbitti. Trevligt.

God Jul på er allihopa!

Förra veckan var jag in på apoteket en sväng. Där gick jag omkring och filosoferade ett tag innan jag ställde mig i kön. När det var min tur att betala låg en hudcreme och ett lypsyl på disken. Så upptäcker jag en skål på disken där det ligger en massa stöd-cancerforskningen-knappar. Så jag frågar lite snabbt hur mycket en kostar, varpå kassörskan svarar "20 kr" och tittar lite skumt på mig. Men det struntar jag i och säger att jag tar en sån också. Sen skuttar jag därifrån och tänker att nu har jag gjort en god gärning idag också.

När jag kom hem plockade jag upp allting ur påsen förutom den där lilla knappen och tänkte att den sätter jag fast på jackan lite senare. Sen har den legat och skräpat i en liten apotekspåse på golvet i nästan en vecka... fram till idag.

Skoldagen var rätt kort. Nu när jag kom hem var jag ner till mitt förråd i källaren och hämtade upp en resväska för att packa lite inför hemfärden på fredag. Väl uppe i min lägenhet igen hittar jag en apotekspåse nedanför sängen, som jag snabbt kastar upp på soffbordet istället. Det är då jag kommer på den lilla knappen jag inhandlat. Jag plockar upp den ur påsen och går mot hallen för att stolt sätta fast den på min kappa. Det är först nu jag läser på den...

"Vi tänker besegra prostatacancer.
Vill du vara med?"

Så nej, det blev ingen blå rosett på min jacka. Men jag har iaf skänkt 20 kr till forskning om prostatacancer! Inte underligt att kassörskan på apoteket tittade konstigt på mig.

Haha. Googlade just bilder på "bettank". Skoj! Där fanns jag.

På senare tid har det blivit mycket prat om de olika spel som killar och tjejer spelar när det gäller förhållanden.

Bland annat har vi diskuterat det här förbaskade sms:andet. Vi har alla varit där. Iallafall 80-talisterna skulle jag gärna vilja tro. Hursomhelst. Man träffar någon. Kanske är man onykter, kanske är man spiknykter, man byter iaf telefonnummer och säger något om att man ska höras. Sen börjas det. Kampen, spelet, tjafset, kalla det vad ni vill.

Frågorna är ofta desamma:
När är det okej att höra av sig?
Vad är okej/inte okej att säga?
Hur långt får sms:et vara?
Hur länge bör man vänta med att svara?
Svarar man även om man inte är intresserad?

Vad är reglerna för detta sms:ande egentligen?

När man är tre tjejer och en kille vid en middag och tjejsnacket börjar eskalera blir den direkta reaktionen alltid en av två:
1. Killen i sällskapet får stå till svars för allt killar möjligtvis kan tänkas göra.
2. Killen i sällskapet lämnar området.

Vid vår middag i tisdags hände det tidigare. Helenas stackars pojkvän Johan fick svara på och stå till svars för alla möjliga scenarion som vi möjligtvis kunde tänka oss. Både såna som hänt och inte hänt. Just då var det nog tur att han verkade göra det med glädje.

Men är det bara jag som blir less på allt detta tassande, funderande, spelande och tjafsande? Varför kan man inte bara trappa ned det några steg och go back to basics?

Vad gillar ni idén:
1. Om man tycker om någon ska man höra av sig, om det så tar 10 sekunder att svara på sms:et som han/hon just skickade.
2. Om man är intresserad av någon säger man det.
3. Om man inte är intresserad av någon säger man det.

Jag menar, hello - hur svårt kan det vara egentligen? Ibland tror jag faktiskt att det kan vara bra att göra som de gjorde förr i tiden.
______________________

I tisdags bakade vi även fyllepepparkakor... de blev såhär:




Första plåten. Och ja, det är precis vad det ser ut som. ;)




Andra plåten + Johans finger.




Detta är då en gubbe. Inget annat.




Andra plåten.

Föregående helg spenderade jag i Stockholm. Fredagkvällen bestod av alkohol, otrevliga vakter och sunkhak. Förstår inte varför människor öht ens tänker tanken på att gå in på diverse pretto-backslick-dryghak när man kan softa in på ett sunkigt ställe med en bardisk, några soffor och ett dansgolv. Vad mer kan man som norrlänning begära, egentligen?

Kvällen slutade iofs rätt trevligt och kring fyratiden somnade jag stenhårt i Camillas bortreste brors otroligt bekväma säng. På lördagen drack vi lite vin och pratade. Kom hem rätt sent ändå, tror klockan var nästan två. Huga.

Åkte hem efter att ha jobbat på söndagen, och när jag promenerade genom skogen i Norrtälje slog det mig att jag glömt både dator och kakor. Klantarsle.

Well. Veckan har varit rätt trög och trist. Fick tillbaka en tenta idag. 38/40 är rätt bra ändå.

Nu har jag verkligen ingen poäng med min blogg. Pah. Då avslutar jag helt enkelt med min nya favoritlåt:

I got a brand new pair of roller skates
You got a brand new key
I think that we should get together and try them out you see
I been looking around awhile
You got something for me
Oh! I got a brand new pair of roller skates
You got a brand new key

Melanie Safka - Brand New Key

Igår började vi om skolan på riktigt. En väldigt lång dag med lite av varje. Det slutade med att jag kände en riktig apati.

Hursomhelst. Det har slagit mig på riktigt att alla har sin egen verklighet. Så på senare tid har jag försökt se världen med andra ögon och verkligen försöka förstå hur andra människor tänker. Ibland förstår jag, men oftast finns det en eller några få människor jag verkligen, hur mycket jag än försöker, inte kan förstå mig på.

Igår var det exempelvis en bekant till mig som hävde ur sig en riktigt idiotisk kommentar när vi lyssnade på två stycken som närvarat på ett stort konvent mot barnpornografi. Det är såna gånger jag för allt i världen inte kan förstå, och den enda tanken som dyker upp är: Hur tänkte du nu?

Från det ena till något helt annat. Sverige är ett mycket komplicerat, missunsamt och fientligt land. Vi vill gärna tro att vi är störst, bäst och vackrast. Det som är ännu mer pinsamt än att vi inte är det är att vi inte kan erkänna det inför oss själva. Detta fenomen är rätt intressant om man samtidigt tänker på att vi samtidigt har en oskriven lag som säger att man inte ska tro att man är bättre än någon annan. Riktigt roligt, och paradoxalt.

Hursomhelst försöker jag nu komma in på hur vi behandlar våra flyktingar. De som oftast har möjlighet att stanna här är de kriminella, vilka kan muta sig hit och genom att fortsätta leva ett kriminellt liv kan betala sina räkningar. Hur går detta då till? Jo, eftersom vi inte tar tillvara på de människor som kommer hit och faktiskt kan tillföra något till vårt lands utveckling går vi miste om mycket. Det är exempelvis betydligt svårare att få jobb om man har ett annorlunda efternamn.

Så. Varje gång jag ser en utländsk städare eller kioskägare kan jag inte låta bli att fundera vilken utbildning han/hon egentligen har, och att mitt efternamn faktiskt låter konstigt i andra länder.