Om kulturer och efternamn.
Igår började vi om skolan på riktigt. En väldigt lång dag med lite av varje. Det slutade med att jag kände en riktig apati.
Hursomhelst. Det har slagit mig på riktigt att alla har sin egen verklighet. Så på senare tid har jag försökt se världen med andra ögon och verkligen försöka förstå hur andra människor tänker. Ibland förstår jag, men oftast finns det en eller några få människor jag verkligen, hur mycket jag än försöker, inte kan förstå mig på.
Igår var det exempelvis en bekant till mig som hävde ur sig en riktigt idiotisk kommentar när vi lyssnade på två stycken som närvarat på ett stort konvent mot barnpornografi. Det är såna gånger jag för allt i världen inte kan förstå, och den enda tanken som dyker upp är: Hur tänkte du nu?
Från det ena till något helt annat. Sverige är ett mycket komplicerat, missunsamt och fientligt land. Vi vill gärna tro att vi är störst, bäst och vackrast. Det som är ännu mer pinsamt än att vi inte är det är att vi inte kan erkänna det inför oss själva. Detta fenomen är rätt intressant om man samtidigt tänker på att vi samtidigt har en oskriven lag som säger att man inte ska tro att man är bättre än någon annan. Riktigt roligt, och paradoxalt.
Hursomhelst försöker jag nu komma in på hur vi behandlar våra flyktingar. De som oftast har möjlighet att stanna här är de kriminella, vilka kan muta sig hit och genom att fortsätta leva ett kriminellt liv kan betala sina räkningar. Hur går detta då till? Jo, eftersom vi inte tar tillvara på de människor som kommer hit och faktiskt kan tillföra något till vårt lands utveckling går vi miste om mycket. Det är exempelvis betydligt svårare att få jobb om man har ett annorlunda efternamn.
Så. Varje gång jag ser en utländsk städare eller kioskägare kan jag inte låta bli att fundera vilken utbildning han/hon egentligen har, och att mitt efternamn faktiskt låter konstigt i andra länder.
Hursomhelst. Det har slagit mig på riktigt att alla har sin egen verklighet. Så på senare tid har jag försökt se världen med andra ögon och verkligen försöka förstå hur andra människor tänker. Ibland förstår jag, men oftast finns det en eller några få människor jag verkligen, hur mycket jag än försöker, inte kan förstå mig på.
Igår var det exempelvis en bekant till mig som hävde ur sig en riktigt idiotisk kommentar när vi lyssnade på två stycken som närvarat på ett stort konvent mot barnpornografi. Det är såna gånger jag för allt i världen inte kan förstå, och den enda tanken som dyker upp är: Hur tänkte du nu?
Från det ena till något helt annat. Sverige är ett mycket komplicerat, missunsamt och fientligt land. Vi vill gärna tro att vi är störst, bäst och vackrast. Det som är ännu mer pinsamt än att vi inte är det är att vi inte kan erkänna det inför oss själva. Detta fenomen är rätt intressant om man samtidigt tänker på att vi samtidigt har en oskriven lag som säger att man inte ska tro att man är bättre än någon annan. Riktigt roligt, och paradoxalt.
Hursomhelst försöker jag nu komma in på hur vi behandlar våra flyktingar. De som oftast har möjlighet att stanna här är de kriminella, vilka kan muta sig hit och genom att fortsätta leva ett kriminellt liv kan betala sina räkningar. Hur går detta då till? Jo, eftersom vi inte tar tillvara på de människor som kommer hit och faktiskt kan tillföra något till vårt lands utveckling går vi miste om mycket. Det är exempelvis betydligt svårare att få jobb om man har ett annorlunda efternamn.
Så. Varje gång jag ser en utländsk städare eller kioskägare kan jag inte låta bli att fundera vilken utbildning han/hon egentligen har, och att mitt efternamn faktiskt låter konstigt i andra länder.
Om fördomar och penispetande.
Idag åkte jag in till stan för att hämta ut mitt paket som skickats uppifrån Nordanskogarna. Så jag traskade iväg till busshållplatsen, steg ombord på bussen och satte mig till rätta. Tre hållplatser senare klev tre utlandssvenska killar i 15-årsåldern ombord. Ja, jag skäms, men tanken for genom huvudet: "Sätt er inte bredvid mig. Stjäl inte min börs. Låt bli tanten!"
En av killarna placerade sig snett framför mig, och de två andra satte sig bakom mig.
Det tog inte lång stund innan jag hörde två unga pojkar hålla låda snett bakom mig. När jag tittade över axeln insåg jag att det var två svenska pojkar. Visst, tänkte jag, de kanske lägger av snart. Men icket. De fortsatte. Till slut hörde jag en av de utländska killarna yttra följande ord: "Sluta nu! Det här är en buss, ingen lekplats!"
Så härmed ber jag om ursäkt. Jag ber om ursäkt för mina idiotiska fördomar, och för de otroligt felaktiga tankar som flög genom mitt huvud som en följd av dessa. Bra gjort, killen som sa åt dem. Bra!
Sen till the penis touching part.
Länge har jag trott att tillrättaläggandet av penis har varit ett fenomen som enbart utövas av män födda och uppvuxna i Sverige. Men så satt jag och åt middag på centralstation i Sthlm. Framför mig rusade folk åt olika håll, och min blick fastnade på ett asiatiskt par i 20-30årsåldern. Jag hinner bara titta på dem i några sekunder innan den asiatiske mannens hand förs mot penisområdet, tar tag i diverse och sliter lite. VAD?!
Vad är det med detta fenomen? Hur tänker ni män? Varför tror ni att det någonsin är okej att röra vid era könsorgan ute bland folk? Det är inte civiliserat! Sen bryr jag mig inte det minsta om anledningen. Undra hur världen skulle se ut om vi kvinnor också började vidröra/klia/rätta till saker i underlivet.
Personligen anser jag detta vara en big NO-NO! Visst. Vill ni sitta i ett manligt klubbrum eller ha grabbkväll och dricka öl och ta på era könsorgan, fine by me. Men snälla, SNÄLLA, låt bli att göra det ute bland annat folk. Det är inte okej!
Bäst just nu: Madeleine Peyroux
Sämst just nu: Regn
En av killarna placerade sig snett framför mig, och de två andra satte sig bakom mig.
Det tog inte lång stund innan jag hörde två unga pojkar hålla låda snett bakom mig. När jag tittade över axeln insåg jag att det var två svenska pojkar. Visst, tänkte jag, de kanske lägger av snart. Men icket. De fortsatte. Till slut hörde jag en av de utländska killarna yttra följande ord: "Sluta nu! Det här är en buss, ingen lekplats!"
Så härmed ber jag om ursäkt. Jag ber om ursäkt för mina idiotiska fördomar, och för de otroligt felaktiga tankar som flög genom mitt huvud som en följd av dessa. Bra gjort, killen som sa åt dem. Bra!
Sen till the penis touching part.
Länge har jag trott att tillrättaläggandet av penis har varit ett fenomen som enbart utövas av män födda och uppvuxna i Sverige. Men så satt jag och åt middag på centralstation i Sthlm. Framför mig rusade folk åt olika håll, och min blick fastnade på ett asiatiskt par i 20-30årsåldern. Jag hinner bara titta på dem i några sekunder innan den asiatiske mannens hand förs mot penisområdet, tar tag i diverse och sliter lite. VAD?!
Vad är det med detta fenomen? Hur tänker ni män? Varför tror ni att det någonsin är okej att röra vid era könsorgan ute bland folk? Det är inte civiliserat! Sen bryr jag mig inte det minsta om anledningen. Undra hur världen skulle se ut om vi kvinnor också började vidröra/klia/rätta till saker i underlivet.
Personligen anser jag detta vara en big NO-NO! Visst. Vill ni sitta i ett manligt klubbrum eller ha grabbkväll och dricka öl och ta på era könsorgan, fine by me. Men snälla, SNÄLLA, låt bli att göra det ute bland annat folk. Det är inte okej!
Bäst just nu: Madeleine Peyroux
Sämst just nu: Regn
Om pojkar och flickor.
Så. Brace yourselves. Kanske handlar det här om er, kanske inte. Det jag märkt är att det iallafall stämmer i skrämmande många fall.
Det är svårt att redogöra för hur puberteten slår slint i pojkars huvuden, men är det något jag vet är det hur det fungerar att vara tjej.
Någon gång i nedre tonåren inser man som flicka att killar är häftiga. De är coola. De är killar! Man måste ha en. Helst ska han vara något/några år äldre, hänga med det coola gänget, snöbada en på rasterna och kleta tuggummi i håret på en.
Sen blir man lite äldre, säg 15 eller 16, och börjar fundera på andra saker. Nu ska pojkarna även vilja krama och pussa på en. Tycker de om en tillräckligt mycket så händer det andra saker också. Ja, ni vet.
Problemet här är följande: en pojke behöver aldrig bry sig om sin tjej. Han behöver aldrig lyssna på hennes tankar, på hennes känslor, på hennes drömmar och föhoppningar, eller ens låtsas vara intresserad av hennes hobbys. Han kan älga på med sina egna kompisar och intressen.
För en flicka ter sig livet väldigt annorlunda: hon ska tycka om pojken, hans kompisar, hans musiksmak, hans hobby och infinna sig på varenda hockeymatch (och gärna träning också).
Vad är detta fenomen? Hur uppfostrar vi våra barn?
Tiden går, och vi blir alla mer eller mindre vuxna. Man möter kvinna. Detta tror man ska ske på en någotsånär vuxen nivå, där man kan prata med varandra som grown-ups, och inte som barn. Men ack, vad man bedrog sig.
Jag har hört många exempel på förhållanden där man har blivit tillsammans, allt har varit rosenrött i de där första klassiska tre månadern. Sen går det utför. Av någon anledning är det oftast killen som får kalla fötter. Hur går det till? Är våra pojkar känslomässigt outvecklade? Jag tror svaret är ja.
Vi lär våra flickebarn att kommunicera, samarbeta och att uttrycka sig. Samtidigt lär vi dem att det är okej att pojkarna slår dem och drar dem i håret - det är ju för att visa att de tycker om dem!
Med andra ord lär vi våra söner att det är okej att slå flickor och dra dem i håret istället för att uttrycka sig och beskriva sina känslor.
Det är inte underligt att män står för en majoritet av våldet i hemmen, eller att det oftast är killar som utnyttjar yngre tjejer.
Ta tag i dina egna barn innan de tar tag i andras!
Det är svårt att redogöra för hur puberteten slår slint i pojkars huvuden, men är det något jag vet är det hur det fungerar att vara tjej.
Någon gång i nedre tonåren inser man som flicka att killar är häftiga. De är coola. De är killar! Man måste ha en. Helst ska han vara något/några år äldre, hänga med det coola gänget, snöbada en på rasterna och kleta tuggummi i håret på en.
Sen blir man lite äldre, säg 15 eller 16, och börjar fundera på andra saker. Nu ska pojkarna även vilja krama och pussa på en. Tycker de om en tillräckligt mycket så händer det andra saker också. Ja, ni vet.
Problemet här är följande: en pojke behöver aldrig bry sig om sin tjej. Han behöver aldrig lyssna på hennes tankar, på hennes känslor, på hennes drömmar och föhoppningar, eller ens låtsas vara intresserad av hennes hobbys. Han kan älga på med sina egna kompisar och intressen.
För en flicka ter sig livet väldigt annorlunda: hon ska tycka om pojken, hans kompisar, hans musiksmak, hans hobby och infinna sig på varenda hockeymatch (och gärna träning också).
Vad är detta fenomen? Hur uppfostrar vi våra barn?
Tiden går, och vi blir alla mer eller mindre vuxna. Man möter kvinna. Detta tror man ska ske på en någotsånär vuxen nivå, där man kan prata med varandra som grown-ups, och inte som barn. Men ack, vad man bedrog sig.
Jag har hört många exempel på förhållanden där man har blivit tillsammans, allt har varit rosenrött i de där första klassiska tre månadern. Sen går det utför. Av någon anledning är det oftast killen som får kalla fötter. Hur går det till? Är våra pojkar känslomässigt outvecklade? Jag tror svaret är ja.
Vi lär våra flickebarn att kommunicera, samarbeta och att uttrycka sig. Samtidigt lär vi dem att det är okej att pojkarna slår dem och drar dem i håret - det är ju för att visa att de tycker om dem!
Med andra ord lär vi våra söner att det är okej att slå flickor och dra dem i håret istället för att uttrycka sig och beskriva sina känslor.
Det är inte underligt att män står för en majoritet av våldet i hemmen, eller att det oftast är killar som utnyttjar yngre tjejer.
Ta tag i dina egna barn innan de tar tag i andras!
Om saker och ting.
"Han har så många järn i elden att han har svårt att få bollarna att landa på ett snyggt sätt."
Har ni någonsin haft den där känslan av att ni bara måste göra något? Det är en sån där jobbig känsla i maggropen som maler och säger att nu kan det inte vänta längre. Det kan gälla disk, städning, tvätt eller som det oftast är i mitt fall: skolarbete. Man har just lagt sig bekvämt tillrätta i soffan när det kommer krypandes. Alla saker man inte har gjort som verkligen borde varit gjorda by now.
För tillfället är det två guidningar, packning inför morgondagen och det faktum att ett arbete ska lämnas in på söndag som stör min soffning. Det går inte lägga sig i fem minuter ens utan att återvända till datorn, leta lite mer fakta och finputsa i texten.
Men ibland händer motsatsen. Det är när man har sisådär två guidningar, packning inför morgondagen och ett arbete som ska lämnas in på söndag. Det blir för mycket helt enkelt. Man vet inte vart man ska börja. Så när man står där och funderar om man ska packa eller göra klart guidningen först känns TV till slut som det klart bästa valet.
Så nu sitter jag här och skriver ett blogginlägg istället för att få bollarna att landa riktigt snyggt. Så kan det gå när man har för många järn i elden.
Har ni någonsin haft den där känslan av att ni bara måste göra något? Det är en sån där jobbig känsla i maggropen som maler och säger att nu kan det inte vänta längre. Det kan gälla disk, städning, tvätt eller som det oftast är i mitt fall: skolarbete. Man har just lagt sig bekvämt tillrätta i soffan när det kommer krypandes. Alla saker man inte har gjort som verkligen borde varit gjorda by now.
För tillfället är det två guidningar, packning inför morgondagen och det faktum att ett arbete ska lämnas in på söndag som stör min soffning. Det går inte lägga sig i fem minuter ens utan att återvända till datorn, leta lite mer fakta och finputsa i texten.
Men ibland händer motsatsen. Det är när man har sisådär två guidningar, packning inför morgondagen och ett arbete som ska lämnas in på söndag. Det blir för mycket helt enkelt. Man vet inte vart man ska börja. Så när man står där och funderar om man ska packa eller göra klart guidningen först känns TV till slut som det klart bästa valet.
Så nu sitter jag här och skriver ett blogginlägg istället för att få bollarna att landa riktigt snyggt. Så kan det gå när man har för många järn i elden.
Fars dag.
Idag är det fars dag. Wikipedia har följande att säga:
"Fars dag är en högtid som firar minnet av ens fader men är även en kommersiell högtid som i Sverige inträffar den andra söndagen i november. Den har sitt ursprung i 1910-talets USA. Initiativet kom från Mrs. Sondra B. Dodd som ville hedra sin far för att han ensam fostrat sju barn efter deras mor dött i barnsäng."
Poängen med hela dagen är alltså helt enkelt att vi ska hedra våra fäder. Men vad händer när man känner en motvilja till denna dag? Är det ens skyldighet att fullfölja de klassiska rutinerna som att ringa och gratta, skicka ett kort och/eller äta tårta tillsammans?
Denna tanke slog mig idag när Bella, Mia och jag satt på tunnelbanan på väg hem och Mia ringde hem för att gratta sin pappa. Det slog mig att andra människor faktiskt har fungerande familjer.
För mig är det en konstig tanke att föräldrar kan vistas i samma rum utan att bråka om någonting, än mindre ha ett sunt förhållande till varandra.
Kanske ringer jag min pappa idag, kanske inte. Det återstår att se.
"Fars dag är en högtid som firar minnet av ens fader men är även en kommersiell högtid som i Sverige inträffar den andra söndagen i november. Den har sitt ursprung i 1910-talets USA. Initiativet kom från Mrs. Sondra B. Dodd som ville hedra sin far för att han ensam fostrat sju barn efter deras mor dött i barnsäng."
Poängen med hela dagen är alltså helt enkelt att vi ska hedra våra fäder. Men vad händer när man känner en motvilja till denna dag? Är det ens skyldighet att fullfölja de klassiska rutinerna som att ringa och gratta, skicka ett kort och/eller äta tårta tillsammans?
Denna tanke slog mig idag när Bella, Mia och jag satt på tunnelbanan på väg hem och Mia ringde hem för att gratta sin pappa. Det slog mig att andra människor faktiskt har fungerande familjer.
För mig är det en konstig tanke att föräldrar kan vistas i samma rum utan att bråka om någonting, än mindre ha ett sunt förhållande till varandra.
Kanske ringer jag min pappa idag, kanske inte. Det återstår att se.
Om öppenhet och naivitet.
Vi möter människor i alla möjliga situationer i våra liv. På affärer, i affärer, genom arbete, genom skolan. Vissa går direkt in för att vara så udda som möjligt, att stå ut så mycket att endast de som också står ut är intressanta nog, och har intresse av att prata med dem tillbaka. Andra blir utsatta för diverse hemskheter och mobbing på grund av olika outgrunliga anledningar. Några anser sig vara förmer än resten och bildar små ogenomträngliga klubbar av (vad de själva tror är) superiorness.
Alla har vi även olika sätt att se på varandra. De säger att det bara tar några sekunder för oss att skapa en åsikt om en människa vi nyss mött. Där spelar många faktorer in. Utseende, kroppsspråk, handslag, talspråk. Lär vi sedan känna personen lite bättre skaffar vi oss en lite stadigare uppfattning, där vi väger in en hel del andra saker. Personlighet, humor, politik osv.
Skulle jag beskriva mig själv i en klass eller i en social grupp skulle jag kalla mig för en kameleont med personlighet. Tror jag. Oftast är mitt mål att prata med så många som möjligt, och stå på god fot med alla. Vill inte stöta mig med någon, men är heller inte rädd för att uttrycka vad jag tycker, tänker och känner. Vissa ser mig således som falsk, och vissa uppfattar mig som social och trevlig. Allt beror på hur man ser på det.
Är det något jag verkligen inte tycker om är det när folk dömer mig, av olika anledningar. Jag försöker vara så öppen som möjligt när det gäller människor, och i min naivitet förväntar jag mig detsamma i gengäld. Det kan sluta i att man blir bränd. På riktigt.
Hemma hos oss har vi ofta och mycket pratat om känslor. Hur mycket man tycker om varandra, och hur man känner inför saker och ting. Det är, enligt mig, någonting positivt. Tills dagen man möter någon som är motsatsen. Snacka om frontalkrock. Många av mina timmar har gått åt till att fundera över hur man får någon sådan att öppna sig. Vilka knappar trycker man på? Vilka formuleringar använder man sig av? Ska man vara öppen om sina egna känslor, eller ska man själv hålla tillbaka? Är de två sätten kompatibla öht?
En annan tanke som slagit mig är hur de mår, människorna som inte uttrycker sina känslor på ett eller annat sätt. Vissa sjunger eller skriver poesi, jag pratar om dem, och väntar mig även det tillbaka. Det kanske är dags att inse att jag aldrig kommer lyckas få dem att öppna sig. Eller så fortsätter jag hoppas. I min öppna naivitet.
Alla har vi även olika sätt att se på varandra. De säger att det bara tar några sekunder för oss att skapa en åsikt om en människa vi nyss mött. Där spelar många faktorer in. Utseende, kroppsspråk, handslag, talspråk. Lär vi sedan känna personen lite bättre skaffar vi oss en lite stadigare uppfattning, där vi väger in en hel del andra saker. Personlighet, humor, politik osv.
Skulle jag beskriva mig själv i en klass eller i en social grupp skulle jag kalla mig för en kameleont med personlighet. Tror jag. Oftast är mitt mål att prata med så många som möjligt, och stå på god fot med alla. Vill inte stöta mig med någon, men är heller inte rädd för att uttrycka vad jag tycker, tänker och känner. Vissa ser mig således som falsk, och vissa uppfattar mig som social och trevlig. Allt beror på hur man ser på det.
Är det något jag verkligen inte tycker om är det när folk dömer mig, av olika anledningar. Jag försöker vara så öppen som möjligt när det gäller människor, och i min naivitet förväntar jag mig detsamma i gengäld. Det kan sluta i att man blir bränd. På riktigt.
Hemma hos oss har vi ofta och mycket pratat om känslor. Hur mycket man tycker om varandra, och hur man känner inför saker och ting. Det är, enligt mig, någonting positivt. Tills dagen man möter någon som är motsatsen. Snacka om frontalkrock. Många av mina timmar har gått åt till att fundera över hur man får någon sådan att öppna sig. Vilka knappar trycker man på? Vilka formuleringar använder man sig av? Ska man vara öppen om sina egna känslor, eller ska man själv hålla tillbaka? Är de två sätten kompatibla öht?
En annan tanke som slagit mig är hur de mår, människorna som inte uttrycker sina känslor på ett eller annat sätt. Vissa sjunger eller skriver poesi, jag pratar om dem, och väntar mig även det tillbaka. Det kanske är dags att inse att jag aldrig kommer lyckas få dem att öppna sig. Eller så fortsätter jag hoppas. I min öppna naivitet.
Var är hemma?
Idag saknade både Ulrik och jag inspiration om vad vi skulle skriva om i våra respektive bloggar. Då kom jag på idén att vi skulle ge varandra ett tema eller rubrik att sedan skriva om. Han kom naturligtvis på en bra rubrik på sekunden, men jag var inte lika snabb. Men hey, nu är det gjort iaf.
Så. Till dagens tema. "Var är hemma?".
Alla flyttar vi någon gång. Vill jag gärna tro iallfall. Visst finns det undantag, men de flesta människor står någon gång inför stunden då de ska lämna boet, pröva sina vingar, stå på egna ben... flytta hemifrån. Även jag.
Så i augusti tog jag mitt pick och pack, boardade ett plan och bosatte mig i Norrtälje. Mitt och mammas avsked på flygplatsen var dramatiskt och sorgligt. Båda två grät massor och ett tag trodde nog folk runtomkring oss att vi antingen aldrig skulle ses igen, eller att vi helt enkelt var crazy people.
Hade pratat med några vänner innan flytten, och en av dem sa att hon gråtit sig genom den första månaden. Något sådant blev det inte för mig. Visst var det rätt läskigt och ensamt kvällen innan skolan skulle börja, men det gick rätt fort över. Nu fanns det ju helt plötsligt en massa människor man kunde prata och hitta på saker tillsammans med. Så då glömmer man bort den hemlängtan man väl hade, och ersätter den med att alla nya människor är spännande och intressanta.
Det jobbiga börjar nog första gången man åker tillbaka hem för att hälsa på. Kanske inte för att man längtat hem, utan för att man inte vet vad man ska kalla de båda hemmen. När man ska förklara för någon hur man ska resa blir det lätt att ett "Jag åker hem på fredag och hem på söndag." sägs. Det kan bli mäkta förvirrande, inte minst för den person som försöker klura ut vilket hem som är vilket, egentligen.
Talesättet "home is where the heart is" stämmer nog på sätt och vis. Dock blir det svårt när hjärtat är på två ställen. Så, min lösning på problemet är att helt enkelt nämna båda platser vid namn (ex. Norsjö/hos mamma eller på campus/i Norrtälje).
För tillfället är nog Norsjö fortfarande lite mer hemma. Tror jag. Har inte hunnit bo här så länge. Fast jag har alla saker här. Men. Det är krångligt.
Hemma är nog där man är för tillfället, helt enkelt.
Bäst just nu: Bo Kaspers Orkester - Du Kan
Sämst just nu: Brasilien
Så. Till dagens tema. "Var är hemma?".
Alla flyttar vi någon gång. Vill jag gärna tro iallfall. Visst finns det undantag, men de flesta människor står någon gång inför stunden då de ska lämna boet, pröva sina vingar, stå på egna ben... flytta hemifrån. Även jag.
Så i augusti tog jag mitt pick och pack, boardade ett plan och bosatte mig i Norrtälje. Mitt och mammas avsked på flygplatsen var dramatiskt och sorgligt. Båda två grät massor och ett tag trodde nog folk runtomkring oss att vi antingen aldrig skulle ses igen, eller att vi helt enkelt var crazy people.
Hade pratat med några vänner innan flytten, och en av dem sa att hon gråtit sig genom den första månaden. Något sådant blev det inte för mig. Visst var det rätt läskigt och ensamt kvällen innan skolan skulle börja, men det gick rätt fort över. Nu fanns det ju helt plötsligt en massa människor man kunde prata och hitta på saker tillsammans med. Så då glömmer man bort den hemlängtan man väl hade, och ersätter den med att alla nya människor är spännande och intressanta.
Det jobbiga börjar nog första gången man åker tillbaka hem för att hälsa på. Kanske inte för att man längtat hem, utan för att man inte vet vad man ska kalla de båda hemmen. När man ska förklara för någon hur man ska resa blir det lätt att ett "Jag åker hem på fredag och hem på söndag." sägs. Det kan bli mäkta förvirrande, inte minst för den person som försöker klura ut vilket hem som är vilket, egentligen.
Talesättet "home is where the heart is" stämmer nog på sätt och vis. Dock blir det svårt när hjärtat är på två ställen. Så, min lösning på problemet är att helt enkelt nämna båda platser vid namn (ex. Norsjö/hos mamma eller på campus/i Norrtälje).
För tillfället är nog Norsjö fortfarande lite mer hemma. Tror jag. Har inte hunnit bo här så länge. Fast jag har alla saker här. Men. Det är krångligt.
Hemma är nog där man är för tillfället, helt enkelt.
Bäst just nu: Bo Kaspers Orkester - Du Kan
Sämst just nu: Brasilien
"Såee. Hade du en bra uppväxt eller?"
Första mötet med någon är alltid lite jobbigt. Nu menar jag inte första mötet som i att springa på någon på stan och bli polare, eller att träffa någon på krogen. Nej, jag menar sånadär "Hey, vad sägs om en middag?", "Ska vi ta en fika?" eller "Vill du ses på Arlanda?". Varje gång lyckas jag glömma bort hur otroligt pinsamma såna möten kan vara, och innan min hjärna hunnit jobba färdigt med frågan har jag glatt svarat "Javisst!".
Första kvarten eller så brukar det alltid gå bra. Man har en meny man kan låtsas titta på, man står i kön på fiket och funderar över vad man vill ha, eller man kan prata om hur dagen har varit. Sen börjar det gå tungt. Man kan prata lite om hur jobbig TV-licensen är eller om den där gången farmor breakdansade på kusinens bröllop. Men de kommer alltid. De där tysta sekunderna, ja kanske t.om. minuterna, när båda två tittar ut genom fönstret, harklar sig lite och bryter tystnaden med ett litet "Joodå...".
Det pinsamma och jobbiga har visserligen ingenting med människan som sitter mittemot att göra, egentligen. Han kan vara snygg, söt, smart, rolig, men det är ändå hemskt. Om inte tortyr. Man försöker se lugn ut medans hjärnan jobbar febrilt med att försöka komma på ett samtalsämne. Nånting! Vad som helst! Till slut lyckas man alltid föra något på tal som den andre inte har den blekaste om. De stunderna går inte heller undkomma.
"Eh, jo så att jag har köpt en ny handväska...",
"Jahaja! Vad är den för färg?"
"Ja, som du ser är den brun. Billig var den också. H&M har schyssta handväskor."
Varför? Varför gör man så? Eller är det bara jag som drar upp helt irrelevanta saker när jag inte vet vad jag ska säga?
Sen bestämmer man sig för att mötet har varat tillräckligt länge, man går ut, kramas kanske en liten blyg kram och sedan går man åt varsitt håll. Det är då tankeverksamheten sätter igång på riktigt. Drog jag verkligen upp min nya handväska, gjorde jag det? Hur tänkte jag nu? Var det misslyckat? Kommer vi någonsin talas vid igen?
Det tursamma med dessa situationer är att båda oftast känt sig på ungefär samma stadie av löjlighet, och att det någon gång i framtiden blir ett lite roligt minne, istället för den plåga det var när man väl var där.
Så nu sitter jag här och hoppas på att det gick ganska bra ändå. Tillräckligt bra för att kunna prata som vanligt, och kanske t.om. träffa snubben igen. Vi får se! Only time can tell.
___________________________________________________________
Tillägg:
bettank | säger:
Har du aldrig gjort nåt sånt?
bettank | säger:
Typ tagit en fika med nån tjej, och det har känts som att allting gått åt skogen?
Tanzwut säger:
Haha, nä har som inte hållit på med sånt
bettank | säger:
Haha. Nej. Hemma ser man typ film och hånglar och sen är man ihop. Alternativt drar hem någon från krogen fler än 5 gånger, och är då, enligt inlandslag, tillsammans. ;D
Första kvarten eller så brukar det alltid gå bra. Man har en meny man kan låtsas titta på, man står i kön på fiket och funderar över vad man vill ha, eller man kan prata om hur dagen har varit. Sen börjar det gå tungt. Man kan prata lite om hur jobbig TV-licensen är eller om den där gången farmor breakdansade på kusinens bröllop. Men de kommer alltid. De där tysta sekunderna, ja kanske t.om. minuterna, när båda två tittar ut genom fönstret, harklar sig lite och bryter tystnaden med ett litet "Joodå...".
Det pinsamma och jobbiga har visserligen ingenting med människan som sitter mittemot att göra, egentligen. Han kan vara snygg, söt, smart, rolig, men det är ändå hemskt. Om inte tortyr. Man försöker se lugn ut medans hjärnan jobbar febrilt med att försöka komma på ett samtalsämne. Nånting! Vad som helst! Till slut lyckas man alltid föra något på tal som den andre inte har den blekaste om. De stunderna går inte heller undkomma.
"Eh, jo så att jag har köpt en ny handväska...",
"Jahaja! Vad är den för färg?"
"Ja, som du ser är den brun. Billig var den också. H&M har schyssta handväskor."
Varför? Varför gör man så? Eller är det bara jag som drar upp helt irrelevanta saker när jag inte vet vad jag ska säga?
Sen bestämmer man sig för att mötet har varat tillräckligt länge, man går ut, kramas kanske en liten blyg kram och sedan går man åt varsitt håll. Det är då tankeverksamheten sätter igång på riktigt. Drog jag verkligen upp min nya handväska, gjorde jag det? Hur tänkte jag nu? Var det misslyckat? Kommer vi någonsin talas vid igen?
Det tursamma med dessa situationer är att båda oftast känt sig på ungefär samma stadie av löjlighet, och att det någon gång i framtiden blir ett lite roligt minne, istället för den plåga det var när man väl var där.
Så nu sitter jag här och hoppas på att det gick ganska bra ändå. Tillräckligt bra för att kunna prata som vanligt, och kanske t.om. träffa snubben igen. Vi får se! Only time can tell.
___________________________________________________________
Tillägg:
bettank | säger:
Har du aldrig gjort nåt sånt?
bettank | säger:
Typ tagit en fika med nån tjej, och det har känts som att allting gått åt skogen?
Tanzwut säger:
Haha, nä har som inte hållit på med sånt
bettank | säger:
Haha. Nej. Hemma ser man typ film och hånglar och sen är man ihop. Alternativt drar hem någon från krogen fler än 5 gånger, och är då, enligt inlandslag, tillsammans. ;D
Betänkligheter och snö.
Det snöar idag. Sånadär mysiga snöflingor som ser ut som bomull.
Det är dagar som den här man vill stanna inne. Ligga i sängen alldeles för länge. Dricka varm o'boy. Kramas. Prata om allt och inget. Fundera och fantisera. Svamla och skratta. Älska.
Det är dagar som denna man vill gå ut. Ta en promenad hand i hand. Kasta snöbollar. Brottas på låtsas. Göra snöänglar. Kyssas.
Ska nog åka bort. Hälsa på. Dricka kaffe och prata väder. Äta middag och prata grannar. Det är då livet är mysigt. Och varmt. Fyllt av såndär familjekärlek som är gränslös, och villkorslös.
Jag är varm nu.
Det är dagar som den här man vill stanna inne. Ligga i sängen alldeles för länge. Dricka varm o'boy. Kramas. Prata om allt och inget. Fundera och fantisera. Svamla och skratta. Älska.
Det är dagar som denna man vill gå ut. Ta en promenad hand i hand. Kasta snöbollar. Brottas på låtsas. Göra snöänglar. Kyssas.
Ska nog åka bort. Hälsa på. Dricka kaffe och prata väder. Äta middag och prata grannar. Det är då livet är mysigt. Och varmt. Fyllt av såndär familjekärlek som är gränslös, och villkorslös.
Jag är varm nu.
En bakfulls betraktelser.
Morgonen var jobbig. Efter att ha spenderat 4 timmar på en soffa var jag klockan 09 imorse rätt lycklig över att äntligen få förflytta mig till en säng. Någon timmes sömn till hanns med innan skutan vändes hemöver.
När jag lämnade huset för att ta mig till bussen insåg jag helt plötsligt hur kallt det är ute, egentligen. Det kan möjligtvis haft något att göra med att mina strumpbyxor och sockar plötsligt var spårlöst försvunna när jag skulle åka hem. Typiskt. Fick några riktigt intressanta blickar på stan iaf. Haha. Rutig kortkjol drar tydligen till sig uppmärksamhet. Själv tyckte jag mest bara att det var kallt.
Efter att ha snyltat på Alexanders pizza och inhandlat ett par mjukisbyxor på BikBok bar det iväg hemåt. Tänkte att jag skulle fördriva lite tid genom att prata i tfn, men det visade sig rätt snart vara omöjligt. Höll på somna med telefonen mot örat. Så jag gav upp den tanken och sov istället, helt enkelt.
Vaknade upp vid Systembolaget (och hade missat min hållplats), så jag åkte med till busstationen och traskade upp till min storasyster. Därefter åkte vi iväg till middag hos hennes svärföräldrar. Bakisheten är då total.
Ikväll har min kompis Madde fest, och jag har verkligen dåligt samvete över att jag inte är där. Sitter här i mina nyinköpta mjukisbyxor och skyller på att jag är trött, bakis och att jag måste skriva mitt arbete. Fan vad dålig kompis jag är. Egentligen borde jag pallra mig upp och dra dit för att bli full. Eller nåt. Vet inte.
När jag kom hem från middagen startade jag min Acer (suck) och drog igång internet. Passade på att läsa en av mina vänners blogg. Han beklagade sig igår över att han skrivit ett långt och bra inlägg som sedan försvunnit när han skulle publicera, och sa att han skulle skriva om det idag. Nu när jag läst det måste jag fråga honom om det här eller det andra blev bättre. Och säga tack.
Dagens känsla: Bakismage
Gårkvällens roligaste: Att jag beställde en delifreshburgare - på McDonalds
När jag lämnade huset för att ta mig till bussen insåg jag helt plötsligt hur kallt det är ute, egentligen. Det kan möjligtvis haft något att göra med att mina strumpbyxor och sockar plötsligt var spårlöst försvunna när jag skulle åka hem. Typiskt. Fick några riktigt intressanta blickar på stan iaf. Haha. Rutig kortkjol drar tydligen till sig uppmärksamhet. Själv tyckte jag mest bara att det var kallt.
Efter att ha snyltat på Alexanders pizza och inhandlat ett par mjukisbyxor på BikBok bar det iväg hemåt. Tänkte att jag skulle fördriva lite tid genom att prata i tfn, men det visade sig rätt snart vara omöjligt. Höll på somna med telefonen mot örat. Så jag gav upp den tanken och sov istället, helt enkelt.
Vaknade upp vid Systembolaget (och hade missat min hållplats), så jag åkte med till busstationen och traskade upp till min storasyster. Därefter åkte vi iväg till middag hos hennes svärföräldrar. Bakisheten är då total.
Ikväll har min kompis Madde fest, och jag har verkligen dåligt samvete över att jag inte är där. Sitter här i mina nyinköpta mjukisbyxor och skyller på att jag är trött, bakis och att jag måste skriva mitt arbete. Fan vad dålig kompis jag är. Egentligen borde jag pallra mig upp och dra dit för att bli full. Eller nåt. Vet inte.
När jag kom hem från middagen startade jag min Acer (suck) och drog igång internet. Passade på att läsa en av mina vänners blogg. Han beklagade sig igår över att han skrivit ett långt och bra inlägg som sedan försvunnit när han skulle publicera, och sa att han skulle skriva om det idag. Nu när jag läst det måste jag fråga honom om det här eller det andra blev bättre. Och säga tack.
Dagens känsla: Bakismage
Gårkvällens roligaste: Att jag beställde en delifreshburgare - på McDonalds
Barnförbjudet.
Haha. Hittade en schysst sida med ordspråk. Här kommer mina favoriter:
Den perfekte älskaren är han som förvandlar sig till pizza vid 04:00.
Anledningen till att så många kvinnor fejkar orgasm är att så många män fejkar förspelet.
Det som förr hette "Om du ligger med en man, så blir du tvungen att gifta dig med honom" heter nu "Om du gifter dig med en man, så blir du tvungen att ligga med honom".
Det är något fult med det sexuella. Ingen vet vad det är, men någonting är det.
En bra flicka går ut, går hem och går till sängs. En härlig flicka går ut, går till sängs och går sedan hem.
En kvinna önskar sig inte så mycket själva kyssen som bekräftelse på att hon väcker lusten att kyssa.
En pizza är som sex. När den är bra, är den riktigt bra. När den är dålig, så är den fortfarande hyfsat bra.
För att lyckas med det motsatta könet bör man säga att man är impotent. Varje kvinna grips då av en oemotståndlig iver att motbevisa det.
Hur kan man kräva av en kvinna att hon ska bevara sin oskuld, när syftet med hennes liv är att förlora den?
I sex är det kvinnorna som väljer sin partner, även om männen är övertygade om motsatsen.
I sexuallivet förväxlar många instrumentens stämmor med konserten.
Jag förstår inte vad många människor har emot sex. Det är trots allt Guds uppfinning.
Kärlek handlar om kemi. Sex handlar om fysik.
Många erövringar misslyckas snarare på grund av männens tafatthet än på grund av kvinnornas dygd.
När jag läser herrtidningar känner jag mig alltid som en jude som studerar Mein Kampf.
Om männen vore så stora älskare som de själva tror skulle vi kvinnor aldrig få tid till att lägga håret.
Sagt av barn: "Pessimist är en grej som kvinnor har för att inte bli med barn. Optimist är en kvinna som inte använder en sådan."
Sex utan kärlek är bättre än inget sex alls.
Sex är som att köra bil. Kurvor är intressantare än en lång raksträcka.
Sex är som när det snöar; du vet aldrig hur många millimeter som kommer att komma, inte heller hur länge det kommer att hålla på.
Tänk vilken primitiv sysselsättning sex är. Om en kvinna bara vill ha sex är det enda hon behöver göra att dra en säck över sig och klippa tre hål. Var de ska sitta vet alla.
Vem är promiskuös? Som regel någon som har mer sex än du själv.
Vetenskapsmän tror nu att den primära biologiska funktionen med bröst är att göra män korkade.
Äkta lust har ingen ånger i följe.
Hope you enjoyed!
Den perfekte älskaren är han som förvandlar sig till pizza vid 04:00.
Anledningen till att så många kvinnor fejkar orgasm är att så många män fejkar förspelet.
Det som förr hette "Om du ligger med en man, så blir du tvungen att gifta dig med honom" heter nu "Om du gifter dig med en man, så blir du tvungen att ligga med honom".
Det är något fult med det sexuella. Ingen vet vad det är, men någonting är det.
En bra flicka går ut, går hem och går till sängs. En härlig flicka går ut, går till sängs och går sedan hem.
En kvinna önskar sig inte så mycket själva kyssen som bekräftelse på att hon väcker lusten att kyssa.
En pizza är som sex. När den är bra, är den riktigt bra. När den är dålig, så är den fortfarande hyfsat bra.
För att lyckas med det motsatta könet bör man säga att man är impotent. Varje kvinna grips då av en oemotståndlig iver att motbevisa det.
Hur kan man kräva av en kvinna att hon ska bevara sin oskuld, när syftet med hennes liv är att förlora den?
I sex är det kvinnorna som väljer sin partner, även om männen är övertygade om motsatsen.
I sexuallivet förväxlar många instrumentens stämmor med konserten.
Jag förstår inte vad många människor har emot sex. Det är trots allt Guds uppfinning.
Kärlek handlar om kemi. Sex handlar om fysik.
Många erövringar misslyckas snarare på grund av männens tafatthet än på grund av kvinnornas dygd.
När jag läser herrtidningar känner jag mig alltid som en jude som studerar Mein Kampf.
Om männen vore så stora älskare som de själva tror skulle vi kvinnor aldrig få tid till att lägga håret.
Sagt av barn: "Pessimist är en grej som kvinnor har för att inte bli med barn. Optimist är en kvinna som inte använder en sådan."
Sex utan kärlek är bättre än inget sex alls.
Sex är som att köra bil. Kurvor är intressantare än en lång raksträcka.
Sex är som när det snöar; du vet aldrig hur många millimeter som kommer att komma, inte heller hur länge det kommer att hålla på.
Tänk vilken primitiv sysselsättning sex är. Om en kvinna bara vill ha sex är det enda hon behöver göra att dra en säck över sig och klippa tre hål. Var de ska sitta vet alla.
Vem är promiskuös? Som regel någon som har mer sex än du själv.
Vetenskapsmän tror nu att den primära biologiska funktionen med bröst är att göra män korkade.
Äkta lust har ingen ånger i följe.
Hope you enjoyed!
And he said...
HALLÅ BIBBLAN HUR E LÄÄÄÄGEEEET?!?!?!?!
Endast roligt för Varan-TVfans.
Shit, jag hade glömt hur tråkiga bibliotek är. Visst är det härligt med lite arbetsro, men var fan är brudarna?
Anlände till Skellefteå Stadsbibliotek kring 10:30 idag. Det blev rätt snabbt långtråkigt, men som tur var kom Alexander och förgyllde tillvaron med sin närvaro och lite fika på Café Bibblan. Vi var lite trögstartade i samtalsämnena, men till slut hade vi iaf lyckats komma fram till att vi ska bo i USA, ha tre barn, att ingen av våra eventuella söner ska heta Jacob, Karl eller Sune, att ingen av våra eventuella döttrar ska heta Mercedes, och att vi definitivt inte ska ha en Sankt Bernard. Nej, sa jag.
Kring halv ett avlägsnade sig Alex, och jag återgick till skolarbetet. Fy bibblan så magiskt tråkigt (ba-dum-tsch). Hittade lyckligtvis en bok som verkar kunna ge lite bra info ändå, men frågan är nu om jag får låna den eller inte. Åh, dessa krångliga biblioteksregler. Måste säkert betala för ett lånekort också. Bleh.
Jaha, så hur har din dag varit? Mhm. Okej. Jaså? Nä-hä? Vad sa han då? HAHA! Menar du? Fan vad najs. Vad händer ikväll då? Ah, okej. Själv ska jag laga middag till min mor, min syster och min svåger. Cous-coussallad. Blir nog gott.
Shit vad jag är skojjig. Not.
Endast roligt för Varan-TVfans.
Shit, jag hade glömt hur tråkiga bibliotek är. Visst är det härligt med lite arbetsro, men var fan är brudarna?
Anlände till Skellefteå Stadsbibliotek kring 10:30 idag. Det blev rätt snabbt långtråkigt, men som tur var kom Alexander och förgyllde tillvaron med sin närvaro och lite fika på Café Bibblan. Vi var lite trögstartade i samtalsämnena, men till slut hade vi iaf lyckats komma fram till att vi ska bo i USA, ha tre barn, att ingen av våra eventuella söner ska heta Jacob, Karl eller Sune, att ingen av våra eventuella döttrar ska heta Mercedes, och att vi definitivt inte ska ha en Sankt Bernard. Nej, sa jag.
Kring halv ett avlägsnade sig Alex, och jag återgick till skolarbetet. Fy bibblan så magiskt tråkigt (ba-dum-tsch). Hittade lyckligtvis en bok som verkar kunna ge lite bra info ändå, men frågan är nu om jag får låna den eller inte. Åh, dessa krångliga biblioteksregler. Måste säkert betala för ett lånekort också. Bleh.
Jaha, så hur har din dag varit? Mhm. Okej. Jaså? Nä-hä? Vad sa han då? HAHA! Menar du? Fan vad najs. Vad händer ikväll då? Ah, okej. Själv ska jag laga middag till min mor, min syster och min svåger. Cous-coussallad. Blir nog gott.
Shit vad jag är skojjig. Not.