bettank

Alltså, kära vänner. Feel free to lägga in mig på psyket när ni känner att det gått för långt...

Idag stod jag och handlade mat på Vi-butiken på Götgatan efter en rätt stressig dag. Jag hade underskattat värmen utomhus och hade därför på mig följande outfit: leggings, en klänning som man knäpper framtill, en kofta, pashminasjal och en jacka.

Mitt där jag står och letar efter makrill i burk känner jag att det håller på bli alldeles för varmt. Vad ska jag göra - jag måste knäppa upp koftan. Så jag börjar knäppa upp och det blir genast svalare. Skönt! Fast... vänta nu... är det min mage jag känner? Jag tittar ner och vad ser jag: JAG HAR KNÄPPT UPP MIN KLÄNNING OCH VISAR NU BH OCH HUD NER TILL MAGEN!!!

Snabbt som ögat ställde jag mig väldigt nära en hylla och knäppte åt min klänning igen. Sen skrattade jag högt för mig själv hela vägen hem.

Psycho analyze? Anyone?

Den enda tur jag hade i denna historia är att den enda som passerade mig under min uppknäppningstid var en man som var väldigt engagerad i sitt telefonsamtal. Vet inte om han såg något, men OM han gjorde det hade han iallafall något jävligt märkligt att berätta för den i andra änden.

Lite glädje bidrar jag då med här i världen...
You can call me glädjeflicka. Eller inte.

Igår var det dags för dagen S. S som i shopping alltså. Åkte iväg till Kungsholmen på morgonkvisten och åt en härlig brunch hemma hos Carolina och Fredrik. Sen shoppade vi, mötte upp Helena inne i stan och hade det allmänt bra. Lite senare på kvällen gjorde jag mig i ordning hemma hos bror och åkte till Kungsholmen igen där det vankades middag och alkoholförtäring. Vi hade riktigt kul med "Jag har aldrig" och busringningar bland annat. Till slut var vi fem personer; Carolina, jag, Fredrik och två av Fredriks arbetskompisar.

Planen var att vi skulle åka till Garbos för utgång, men det slutade med att vi tog tunnelbanan till Kungsträdgården och provade lyckan på Café Opera. Åh. Dumt. Det fanns ingen kö alls utanför, och vakten släppte glatt in ett sällskap på nio tjejer och en kille. Sen var det våran tur:

Vakt: Jaha.. hej... hur många är ni då?
Jag: Vi är fyra stycken.
Vakt: Jaha. Hur många öl har ni druckit då?
Anders: Eh... tre?
Vakt: Jaså? Det var inte fyra? Eller fler?
Jag: Alltså, kan du inte bara säga om vi får komma in eller inte?
Vakt: Jag måste få veta hur mycket ni har druckit.
Jag: Du släppte precis in nio tjejer och en kille och frågade inte en enda av dem hur mycket de hade druckit. Både du och jag vet att det inte handlar om det.
Vakt: Om det ska vara på det viset... *vända sig bort och gå*

Åh, vad jag blev arg. Riktigt arg. Ville sätta en välplacerad karatespark på pungen på vaktfan.

Det hela slutade iallafall med att alla gick hem, eftersom Carkan var lite för full och jag lite för arg. Det var nog det bästa valet.

Själv promenerade jag in till stan med Fredriks kompis och sen satte jag mig på tunnelbanan på väg hem. Brevid mig satt en kille i 30årsåldern och sov, vilket fick mig att mjukna lite. Jag stötte till honom och frågade vart han var på väg någonstans, och det visade sig att han skulle till Mörby Centrum. Det var perfekt eftersom vi precis stannat vid Östermalmstorg. Han ringde ett samtal och skyndade ut ur tåget. Jag tittade mig runt och sa till mina medresenärer: "Alla kan behöva lite medmänsklighet."

Det var då det hände: Folk log mot mig, nickade medhållande och några brast ut i trevliga jakande svar såsom "absolut", "mm" och "jaa". En kille tänker jag på speciellt. Hela hans ansikte lyste upp när han tittade på mig, och han log i flera minuter efteråt.

Det kallar jag ett bra slut på en kväll. Lite medmänsklighet - mycket glädje.

Brukar ni skoja med era kompisar sådär ärligt ibland? Ni vet, man säger något som är sant, fast gör det lite roligt så att det låter som man bara vitsar till det lite? Det gör iallafall jag. Men det är en fin balansgång mellan att vara rolig och att vara rent elak. Tror det är lite av en talang att veta vilka människor man kan dra till rent ordentligt med utan att det slutar med raseriutbrott och restraining order.

Sedan jag började umgås med Mia tror jag att mina vitsar gått lite över gränsen. Hon är nämligen en av de mest ärliga människor jag känner. Och en av hennes favoritsysselsättningar är nog att hitta människors svagaste punkter och driva om dem till vansinne. Måste tillägga till hennes försvar att hon gör detsamma om sig själv, vilket gör det hela lite lättare att acceptera.

Poängen är nu att jag applicerat denna metod även på andra människor i min omgivning, och är för tillfället lite osäker på om jag förnärmat någon. Kanske har jag det, och de vågar inte säga det. Kan hända att de sitter hemma, gråter floder och skär sig i armarna över mina elaka kommentarer. Som nyss, till exempel, sa jag till Elin att det vore hemskt om hon vore finsk - för då vore hon ju ännu blekare! (La även till "oh, the horror") Tänk om det gjorde så ont längst inne i henne att hon inte alls skulle fortsätta jobba med sitt skolarbete (som hon sa), utan istället kröp ihop i fosterställning bakom soffan. Där ligger hon alltså nu och hulkar, skriker och undrar varför, VARFÖR jag hatar henne så...

Tror jag borde sända henne ett sms.
"Förresten borde du söka hjälp för den där dyslexin också..."