Seven days of falling.
Ibland är det ytterst intressant att leva.
När man som bäst lunkar på i någon form av stilla slentrianvardag så glider Livet in och höfttacklar en i nittio graders vinkel. Eller i hundrasjuttiofyra graders vinkel. Eller något helt annat gradantal för den delen. Det vet man aldrig förrän efter man klivit upp igen och ser vart man landat. Så står man där på en helt annan plats, ser sig förvirrat omkring... och säger "aj".
Här är det inte riktigt läge att bli förbannad, eller ledsen heller för den delen. Nej efter en livstackling gör man bäst i att väldigt samlat borsta av sig och vandra vidare på den nya stigen som om ingenting har hänt. Dock först efter att dammet som virvlats upp i fallet har lagt sig. Annars virrar man lätt bort sig ännu mer.
Efter en tids promenad kan det dock vara en god idé att slå sig ner, exempelvis på en sten, en bänk eller annan sittvänlig yta och tänka efter vad som egentligen hände. "Hur fan hamnade jag här?" kan tillexempel vara en ytterst befogad fråga. Kom ihåg att svaret inte alltid är uppenbart. Det kanske inte ens finns ett svar. Men frågan måste ändå få finnas.
Så kanske man kommer fram till att detta trots allt var en helt okej väg, och att man nog trivs på den. Så lunkar man på igen i sin nya lilla vardag... tills en dag då livet dyker upp och höfttacklar en i okänt gradantal...
När man som bäst lunkar på i någon form av stilla slentrianvardag så glider Livet in och höfttacklar en i nittio graders vinkel. Eller i hundrasjuttiofyra graders vinkel. Eller något helt annat gradantal för den delen. Det vet man aldrig förrän efter man klivit upp igen och ser vart man landat. Så står man där på en helt annan plats, ser sig förvirrat omkring... och säger "aj".
Här är det inte riktigt läge att bli förbannad, eller ledsen heller för den delen. Nej efter en livstackling gör man bäst i att väldigt samlat borsta av sig och vandra vidare på den nya stigen som om ingenting har hänt. Dock först efter att dammet som virvlats upp i fallet har lagt sig. Annars virrar man lätt bort sig ännu mer.
Efter en tids promenad kan det dock vara en god idé att slå sig ner, exempelvis på en sten, en bänk eller annan sittvänlig yta och tänka efter vad som egentligen hände. "Hur fan hamnade jag här?" kan tillexempel vara en ytterst befogad fråga. Kom ihåg att svaret inte alltid är uppenbart. Det kanske inte ens finns ett svar. Men frågan måste ändå få finnas.
Så kanske man kommer fram till att detta trots allt var en helt okej väg, och att man nog trivs på den. Så lunkar man på igen i sin nya lilla vardag... tills en dag då livet dyker upp och höfttacklar en i okänt gradantal...